Kritiken av SD byggd på grumligt resonemang

Åh, vad hemskt, nu är Sverige ett land bland andra i Europa, med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Detta är ett vanligt utrop i de etablerade medierna i dessa dagar. Men det är något som klingar både ihåligt och paradoxalt i detta påstående. Varför skulle Sverige vara annorlunda (läs bättre, mer tolerant och finare) än Danmark, Holland, Österrike eller Italien? I själva verket säger ”anitrasisterna” samma sak som Sverigedemokraterna: Sverige är unikt och måste skyddas mot den hemska och primitiva omvärlden. Svenskarna är bättre än andra, kanske en utvald ras rentutav? Ett rasistiskt argument således.

Eller handlar det om något annat, miljön? Det är alltid enkelt att vara tolerant på avstånd, som i Stockholms innerstad eller i någon skyddad villaförort. Det var enkelt att vara tolerant under välfärdsåren med bibehållen infrastruktur, högkonjunktur och försprång på grund av neutraliteten under andra världskriget. Andra världskriget, ja. Hur kom det sig att svenskarna inte stod upp mot ”ondskan” då? Tvärtom samarbetade vi med Tyskland och lät dem köra transittrafik genom Sverige med trupper och materiel. Aha! Kanske handlar den självpåtagna helgonrollen om skuld för att vi svek den gången, en i huvudsak socialdemokratisk självbild av det perfekta samhället, vilket som bekant krackelerat betänkligt de senaste decennierna, vilket universitetslektor Lennart Berntson skrev i SvD (../9) Henrik Berggren menar i sin Palmebiografi att internationalismen i Sverige var ett sätt att rättfärdiga kampen när alla reformer var gjorda.

De båda sidorna i denne konflikt, SD och dessa antagonister, lever båda kvar i denna självbild av det goda trygga folkhemmet. Det som är avslöjande i reaktionerna är med vilken vrede de framförs, det handlar inte enbart om skillnader i åsikter, vilka man ju kan argumentera mot, utan om något annat, känslor. Eller snarare, inlärda känslor. Du ska tycka så här, för så tycker vi i Sverige. Så här har vi alltid gjort och gud nåde dig om du ifrågasätter. Kanske är det också  därför de etablerade partierna haft så svårt att ta debatten.

Kanske är det också denna likhet som kliar så obehagligt hos kritikerna, de ser något av sig själva i SD, något som rent psykologiskt sägs göda hat mot ”den Andre”.

Olof Lång

SvD

Staffan Westerberg älskar leken

Staffan Westerberg är för många känd som skaparen bakom barnprogrammet Vilse i pannkakan, som en del påstår har förstört deras barndom.

Vi träffas i hans sekelskifteslägenhet vid Vasaparken i Stockholm. Han är avspänd och tar emot i mysdress. Lägenheten känns väl inbodd och stilen är en blandning av allmoge och konstnärslya. Här samsas ett slagbord av trä, en moraklocka och trasmattor med olika konstföremål, tavlor, böcker och tidningar. Han håller just på att måla klart en planka som ska bli en present till producenten för dvd-utgåvan av Vilse i pannkakan, som nyligen släpptes.

Själv tar han numera lätt på kritiken som riktats mot programmet och fick en egen revansch när han satte upp Det är ditt fel, Staffan Westerberg! på Mosebacke i Stockholm 2002.

- Där visade jag hur töntig jag var och tvingade de numera vuxna männen att pussa Storpotäten, säger han med ett flin.

Upproret och att få vara som man är verkar löpa som en röd tråd i Staffan Westerbergs liv.

Han har nyligen varit i en mindre stad för att delta i en utställning och reagerade på hur småborgerligt det kan vara i en mindre stad. Det borgerliga har han svårt för.

- De handlar mycket om att uppfostras till en välanpassad människa och man ska vara på ett speciellt sätt för att duga.

- Du ska äta och bli stor och stark och inte sitta och dilla med maten, som vi säger i Norrland.

Detta är ju också startscenen i Vilse i pannkakan, där han själv sitter med en enorm pannkaka som han måste äta upp. Staffan Westerberg växte upp i en välanpassad och borgerlig familj i Luleå med två syskon. Fadern var disponent på LKAB och modern hemmafru. Hon hade också ett kulturintresse och målade.

- Upproret finns i mig, som något outtalat. Att vilja leva är ju också ett uppror mot döden, fortsätter han.

Rädslan för döden har han på senare tid insett är det som driver honom och hans skapande. Det och att få andra att uppleva magin.

- Jag vill leva så förbaskat gärna, säger den 73-årige konstnären.

- Samtidigt handlar det väl om det gamla vanliga, att bli sedd och älskad.

Men som han säger några gånger:

- Det är som det är, jag har inga färdiga teser. Imorgon kanske jag säger något annat!

På min fråga om han har några likheter med Ingmar Bergman, som också behandlade döden, och teatern som besvärjelse, säger han att han känner större samhörighet med Allan Edwall.

- Han tillhörde det folkliga och fantastiska, och nådde djupt in i folksjälen.

Allan Edwall startade teatern Brunnsgatan Fyra där Staffan Westerberg varit verksam flera gånger och bland annat samarbetat med Kristina Lugn som tog över teatern efter Allan Edwalls död.

Om Staffan Westerberg skulle lyfta fram någon inspiratör skulle det vara Kristina Lugn, som han kallat en genialisk småflicka och som han trivs väldigt bra med.

- Hon har både allvar, humor och integritet, och vi kan sitta och fnissa ihop.

En annan inspiratör har varit poeten och dramatikern Werner Aspenström, som han gillar för hans vishet och hur han beskriver det stora i universum på ett enkelt sätt.

Själv ser sig Staffan Westerberg inte som någon vis eller ovanlig människa. Han föredrar att kalla sig en liten vanlig människa som kämpar för rätten att vara sig själv. Det är väl detta han har gjort i hela sitt liv, säger han, och detta rymmer också en existentiell och andlig dimension, även om han vill undvika sådana stora ord.

- Det existentiella finns där hela tiden, man broderar på samma tankar och gör samma pjäs gång på gång. Det är som en clown som övar sig på att trilla av stolen.

Han började med teater som en lek i 8-9-årsåldern hemma i Luleå, där han gjorde egna figurer och kulisser och satte upp små pjäser, gärna sagor ur Zacharias Topelius böcker där skrönor och sagor återberättades. Sedan fortsatte Staffan Westerberg med kasperdockor på gymnasiet och blev gripen av Lars Forsells pjäs Narren som tillhörde sina bjällror, vilken han satte upp med kasperdockor. Efter gymnasiet flyttade han ner till Norrköping för att gå på teaterskola där, men hade egentligen velat komma in på Dramatens teaterskola.

Sedan arbetade han som skådespelare på olika källarteatrar i Stockholm. 1971 gjorde han sitt första tv-program och 1975 kom Vilse i pannkakan.

Det är andra förutsättningar för tv-program idag, menar han.

- Teve är borgerligare i dag. Björne är till exempel borgerlig. Men bra. Vi hade lättare på 70-talet. Vi fick mer tid på oss och det var högre i tak, säger han.

- Men så kan det vara även i andra länder än Sverige. Tove Jansson har till exempel inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar, varken i Finland eller Sverige.

Staffan Westerberg jobbar inte alltid, men har ständigt nya projekt på gång. När han inte arbetar gör han inte så mycket, säger han.

- Jag umgås med min vän, går på krogen, tittar på teve och går omkring i området.

Han målar också på träbitar, och ena väggen är full av dem, en del liknar ikoner. Det är något han gör för sitt eget höga nöjes skull. Han håller också på med en roman, vars manuskript han visar mig.

- Förr skrev jag alltid för hand och ritade till, men nu använder jag datorn. Den är rolig att greja med.

För närvarande håller han på med en kabaré som ska sättas upp på Länsteatern i Östersund. Den handlar om sex människor som reser – men de vet inte om det är i fantasin eller på riktigt.

- De är lite tokiga och bor på ett hem för galningar, eller tossehem, som det heter på danska.

- Den fantasi och galenskap som finns i sagorna och äventyren är socialt viktig i vårt materialistiska samhälle. Fantasi eller andlighet handlar om att skapa ett himmelrike på jorden. Men det behöver inte vara bara positivt. Jag lägger inga värderingar i det, bara att det måste finnas plats för både realism och fantasi.

Olof Lång

publicerad i Sundsvalls Tidning 2007

Ta hand om dina barn! (Malin, hemmafru)

Heja Malin

Äntligen någon som vågar tänka kritiskt och stå upp mot ”Samhällets bästa” eller vad folkhemsideologerna kan tänkas ha sagt (Myrdalarna de främsta bovarna, antar jag, men Palme var nog också en påskyndare: ”vi ska inte socialisera samhället utan människorna”). Idag köper nästan alla föräldrar konceptet rakt av tycks det. ”Det är bra för barnen”, ”De behöver stimulans som de inte får hemma”. Är alla helt hjärntvättade? Framförallt när det gäller barn under 3 års ålder. (Läs bl a Anna Wahlgren! ”Barn socialiseras av andra barn”, och säger jag, främmande människor, naturvidrigt).

Jag undrar hur mycket pengar Malin sparar åt kommunen? Ett dagis får ca 6000 kr /barn (beroende på ålder). Det är allas våra skattepengar och Malin och hennes man får ingen del av de skattepengar de betalar in. Här är ju KD på helt rätt spår.

Befria barnen (uti alla stater…)! Ta tillbaka makten över ditt barn och ditt liv!

Olof Lång

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/malin-28-ar-ar-hemmafru_5241159.svd

Bra analys av vänsterns kultursyn

Umärkt analys av Selimovic om vänsterns (den nya vänstern) kulturpolitik. Till skillnad från det gamla hederliga bildningsidealet som de gamla sossarna hade.

Olof Lång

Artikeln i Aftonbladet

Björklund sätter ner foten

Äntligen! Björklund sätter ner foten i flera tunga frågor som rör liberala och sekulära värderingar kontra religiösa särintressen, exempelvis nikab (inte i klassrummet), jämställdhet kontra ”religiös diskriminering”, kristendomens plats  i svenska skola, skolavslutning i kyrkan med mera. På tiden att Björklund och FP är tydliga i de här frågorna efter i mitt tycke lång tystnad efter Leijonborg. Det finns hopp!

Björklund är inte den eftertänksamme typen men han är tydlig!

SR

Bortglömd Dionne

Dionne Warwick: Just being myself,1973.

Årtalet avgörande skulle jag tro. Hade den getts ut säg -68 hade den fått annan uppmärksamhet. Kanske inte status som What’s going on, men väl i klass med annan sen Motown, som Supremes Love child.

Psykedeliska gitarrer, up-tempo soul, snygga stråkarr och Dionne i högform. Holland-Dozier har skrivit de flesta låtarna.

Islam som sekt

Per Kornhall recenserar en bok som handlar om sekterismen i Livets ord och det är ju skrämmande, men inte helt förvånande läsning (hade dóck inte helt klart för mig deras nära koppling med KD). Alla vettiga människor är väl medvetna om vad Livets ord är och står för.

Intressantare och lite modigare blir det om man byter ut ”Livets ord” mot ”islam”, eller fundamentalistisk islam (vilket de flesta förbund och trosriktningar verkar vara). Det är den gamla vanliga visan i självspäkande Sverige, vi kan kritisera det som är ”svenskt” men inte det som är främmande. Det är politisk korrekthet i sin prydno, d v s särbehandling, d v s en sorts rasism i det att man inte behandlar den ”andre” som jämlik och lika tålig för kritik som den ”like”. Jämför exempelvis Vilks-affären. Var är alla kulturskribenter och proffstyckare nu, när han lyft fram en iransk konstnär som kämpar för homosexuellas rättigheter och kritiserar en intolerant religion och stat (Islam och Iran).” Ecce homo” fick vandra land och rike runt och försvarades men det samma verkar inte gälla islam och Vilks.

Olof Lång

SvD recension

Begränsa bilismen

Miljö och trafik är kanske inte de frågor som ligger mig närmast om hjärtat eller är viktigast (dessa är arbetsmarknad, integration och svensk skola), men egentligen är det kanske inte helt sant. Dessa frågor är oerhört viktiga och är naturligtvis ofrånkomliga på längre sikt (Om vi har en dålig miljö så spelar övriga frågor ingen roll). Vad gäller trafik och miljö i staden handlar de också om trivsel och livskvalitet.

Miljöpartiet är radikala i dessa frågor, och förr röstade jag på dem, innan det innebar en röst på sossarna, som i årets val. Det är kanske det starkaste argumentet mot MP. Förr valde de att ligga utanför blockpolitiken, vilket jag då sympatiserade med. Men förutom miljön har de inte så mycket att komma med, och somt är flummigt och naivt, kanske gäller detta också en del av deras miljöpolitik. Den benämns ju verklighetsfrämmande och ineffektiv av borgerliga kritiker.

Dock, Alliansen måste bli mer radikala i sin miljöpolitik, och jag talar nu om biltrafiken. Det ÄR ohållbart att fortsätta som vi gör, med tung biltrafik och transporter inne i städerna, främst då Stockholm där jag bor, men även längre transporter. Det finns radikala grepp ute i världen som är nödvändiga att beakta, nu senast i Paris. Tidigare exempel finns i Bogota, Colombia, där dåvarande borgmästaren stenhårt försökte skapa en bättre stadsmiljö, där bilarna fick vika undan för människorna.

Slow-rörelsen, som har många vettiga idéer, lyfter upp bilismen som en tung faktor för vantrivsel, stress, sjukdomar och död – i vardagen. Carl Honoré beskriver i ”Slow. Lev livet långsamt” (2004) hur han går omkring i två olika bostadsområden i Usa och vilken skillnad det är i atmosfär. I den bilinriktade stadsdelen blir han t o m stoppad av en polisbil för att han promenerar, det är ju misstänkt beteende!

Satsa mer på kollektivtrafik, gör den attraktivare, ta bort de fulaste vägarna i innerstan och städerna, lyft fram fotgängarna och cyklisterna! Gör staden och livet trivsammare, utan bilar! (Bilen fyller givetvis sin funktion, men behöver inte alltid få prioritet på bekostnad av annat.)

Olof Lång

SvD

Prussiluskan och svensk barnomsorg

”Prussiluskan är största hotet mot familjen” skriver Maria Eriksson på Svenskans ledarsida (länk nederst).

Ja, det är svart ironi att många dagis heter något från Astrid Lindgrens idylliska värld – det är alltså Prussiluskan som förklätt sig! Och rent littaraturanalytiskt (narrativt) är Prussiluskan  Pippis största fiende.

Och det är inte konstigt, den ”välmenande” staten vill ju omfamna alla (som vård-mördande modern i Pink Floyds The Wall), barnen mår ju bäst på dagis gubevars, det anser ju t o m föräldrarna nuförtiden (grattis Jan o Alva Myrdal!). Men så ju också Palme något i stil med ”vi ska inte socialisera samhället, vi ska socialisera människorna”. En så raffinerad strategi hade inte ens Stalin eller Östblocket. Och Sverige är ju på flera sätt ett mycket lyckat ”folkhem”. Här säger ju Veronica Palms (S) åsikt allt: ”[Vårdbidraget] skapar problem genom att dra resurser från förskolor”. Medborgarna är till för staten och systemet och inte tvärtom! Hur var det nu med proletariatets diktatur?

Undrar vad Astrid själv skulle tyckt, den moderna svenska barnomsorgen är ju rätt långt från hennes egen idylliska uppväxt i det förmoderna Sverige.

Olof Lång

SvD

Feltänkt om skolan, Mildner!

Som skribent ska man gärna gå mot strömmen, men det ska vara rätt ström, och i det vänsterdominerade Sverige handlar det som alltid att gå mot auktoriteter och traditionella värden. Kanske är det därför som värdekonservativa partier (Kd, Sd, gamla moderater, Jan Björklunds skolpolitik) och i ännu högre grad skribenter eller tidningar (Salt m fl) har så svårt att lyckas i mediesverige. Mildner passar väl in i mallen. Han har dock tidigare gjort en del utmärkta humanistiska analyser i sin krönika i SvD.

Men nu gäller det skolan. Mildner verkar berömma samma gamla radikala och progressiva pedagogik som rått sedan Lgr 69, starkt påverkad av -68 vänstern. Hur väl har den rustat Sverige och svenska elever för en föränderlig värld? Jag tror inte att det är genom att att oroligt följa de senaste trenderna, ”likna verkligheten”, som vi bygger en stark skola som kan möta globaliseringens utmaningar, vilket dessvärre undersökningar redan visar och framtiden än tydligare kommer att visa.

Så som Mildner resonerar (och 68-tugget) behövs ingen skola. Eleverna besitter ju redan de rätta kunskaperna! Som sociologen Jonas Frykman resonerar i ”Skolan- ett svenskt högriskprojekt” (Inger Enkvist red.): om skolan ska likna verkligheten har den redan förlorat, det finns  andra som är mycket bättre på sådant: reklamen och de kommersiella krafterna i samhället, grupptryck och trender. Det räcker inte för unga att behärska teknik och samtida trender och socialitet, det är ren överlevnad i ett allt tuffare ungdomsklimat. Vad de behöver och som bör vara skolans uppdrag är att tillhandahålla andra horisonter, analytiskt tänkande och kritisk granskning, vilka i sin tur bygger på gedigna kunskaper. Skolan ska vara ett alternativ, i likhet med public service-tv, som står utanför gängse starka krafter i ”verkligheten”. Skolan ska träna eleverna för att möta verkligheten, inte försöka efterlikna den!

Dessutom, lärarna ska inte vara kravlösa och lismande betjänter till eleverna (kunderna), vilket förmodligen blir resultatet om de får ännu mera makt över skola och lärare genom att betygsätta dem (vilket oftast redan sker i s k utvärderingar).

Olof Lång, skolstofil

SvD Mildners krönika