Som skribent ska man gärna gå mot strömmen, men det ska vara rätt ström, och i det vänsterdominerade Sverige handlar det som alltid att gå mot auktoriteter och traditionella värden. Kanske är det därför som värdekonservativa partier (Kd, Sd, gamla moderater, Jan Björklunds skolpolitik) och i ännu högre grad skribenter eller tidningar (Salt m fl) har så svårt att lyckas i mediesverige. Mildner passar väl in i mallen. Han har dock tidigare gjort en del utmärkta humanistiska analyser i sin krönika i SvD.
Men nu gäller det skolan. Mildner verkar berömma samma gamla radikala och progressiva pedagogik som rått sedan Lgr 69, starkt påverkad av -68 vänstern. Hur väl har den rustat Sverige och svenska elever för en föränderlig värld? Jag tror inte att det är genom att att oroligt följa de senaste trenderna, ”likna verkligheten”, som vi bygger en stark skola som kan möta globaliseringens utmaningar, vilket dessvärre undersökningar redan visar och framtiden än tydligare kommer att visa.
Så som Mildner resonerar (och 68-tugget) behövs ingen skola. Eleverna besitter ju redan de rätta kunskaperna! Som sociologen Jonas Frykman resonerar i ”Skolan- ett svenskt högriskprojekt” (Inger Enkvist red.): om skolan ska likna verkligheten har den redan förlorat, det finns andra som är mycket bättre på sådant: reklamen och de kommersiella krafterna i samhället, grupptryck och trender. Det räcker inte för unga att behärska teknik och samtida trender och socialitet, det är ren överlevnad i ett allt tuffare ungdomsklimat. Vad de behöver och som bör vara skolans uppdrag är att tillhandahålla andra horisonter, analytiskt tänkande och kritisk granskning, vilka i sin tur bygger på gedigna kunskaper. Skolan ska vara ett alternativ, i likhet med public service-tv, som står utanför gängse starka krafter i ”verkligheten”. Skolan ska träna eleverna för att möta verkligheten, inte försöka efterlikna den!
Dessutom, lärarna ska inte vara kravlösa och lismande betjänter till eleverna (kunderna), vilket förmodligen blir resultatet om de får ännu mera makt över skola och lärare genom att betygsätta dem (vilket oftast redan sker i s k utvärderingar).
Olof Lång, skolstofil
SvD Mildners krönika
Ja, jag kan inte annat än hålla med föregående talare, d v s Olof Lång, angående argument för en skola som rustar för verkligheten, inte påstår sig vara den. Har själv haft barn både i kommunal och privat skola, med utgångspunkt från olika pedagogiska perspektiv. Utifrån denna blygsamma erfarenhet vill jag säga att jag tror på en pedagogik där man sätter barnet som en social varelse i centrum, inte målen som antas förvärvas. Dessa är i sig en riktlinje, en målsättning och kan inte sägas vara hugget i sten för varje individ som påbörjar skolan. Alla kan inte utvecklas liksidigt och samtidigt. Däremot kan barn bygga trygghet och självkänsla sida vid sida, med stöd av vuxna och andra i gruppen. Detta ger motivation att ta sig vidare trots svårigheter. Och det är en kunskap väl värd att ha med sig.