Begränsa bilismen

Miljö och trafik är kanske inte de frågor som ligger mig närmast om hjärtat eller är viktigast (dessa är arbetsmarknad, integration och svensk skola), men egentligen är det kanske inte helt sant. Dessa frågor är oerhört viktiga och är naturligtvis ofrånkomliga på längre sikt (Om vi har en dålig miljö så spelar övriga frågor ingen roll). Vad gäller trafik och miljö i staden handlar de också om trivsel och livskvalitet.

Miljöpartiet är radikala i dessa frågor, och förr röstade jag på dem, innan det innebar en röst på sossarna, som i årets val. Det är kanske det starkaste argumentet mot MP. Förr valde de att ligga utanför blockpolitiken, vilket jag då sympatiserade med. Men förutom miljön har de inte så mycket att komma med, och somt är flummigt och naivt, kanske gäller detta också en del av deras miljöpolitik. Den benämns ju verklighetsfrämmande och ineffektiv av borgerliga kritiker.

Dock, Alliansen måste bli mer radikala i sin miljöpolitik, och jag talar nu om biltrafiken. Det ÄR ohållbart att fortsätta som vi gör, med tung biltrafik och transporter inne i städerna, främst då Stockholm där jag bor, men även längre transporter. Det finns radikala grepp ute i världen som är nödvändiga att beakta, nu senast i Paris. Tidigare exempel finns i Bogota, Colombia, där dåvarande borgmästaren stenhårt försökte skapa en bättre stadsmiljö, där bilarna fick vika undan för människorna.

Slow-rörelsen, som har många vettiga idéer, lyfter upp bilismen som en tung faktor för vantrivsel, stress, sjukdomar och död – i vardagen. Carl Honoré beskriver i ”Slow. Lev livet långsamt” (2004) hur han går omkring i två olika bostadsområden i Usa och vilken skillnad det är i atmosfär. I den bilinriktade stadsdelen blir han t o m stoppad av en polisbil för att han promenerar, det är ju misstänkt beteende!

Satsa mer på kollektivtrafik, gör den attraktivare, ta bort de fulaste vägarna i innerstan och städerna, lyft fram fotgängarna och cyklisterna! Gör staden och livet trivsammare, utan bilar! (Bilen fyller givetvis sin funktion, men behöver inte alltid få prioritet på bekostnad av annat.)

Olof Lång

SvD

Prussiluskan och svensk barnomsorg

”Prussiluskan är största hotet mot familjen” skriver Maria Eriksson på Svenskans ledarsida (länk nederst).

Ja, det är svart ironi att många dagis heter något från Astrid Lindgrens idylliska värld – det är alltså Prussiluskan som förklätt sig! Och rent littaraturanalytiskt (narrativt) är Prussiluskan  Pippis största fiende.

Och det är inte konstigt, den ”välmenande” staten vill ju omfamna alla (som vård-mördande modern i Pink Floyds The Wall), barnen mår ju bäst på dagis gubevars, det anser ju t o m föräldrarna nuförtiden (grattis Jan o Alva Myrdal!). Men så ju också Palme något i stil med ”vi ska inte socialisera samhället, vi ska socialisera människorna”. En så raffinerad strategi hade inte ens Stalin eller Östblocket. Och Sverige är ju på flera sätt ett mycket lyckat ”folkhem”. Här säger ju Veronica Palms (S) åsikt allt: ”[Vårdbidraget] skapar problem genom att dra resurser från förskolor”. Medborgarna är till för staten och systemet och inte tvärtom! Hur var det nu med proletariatets diktatur?

Undrar vad Astrid själv skulle tyckt, den moderna svenska barnomsorgen är ju rätt långt från hennes egen idylliska uppväxt i det förmoderna Sverige.

Olof Lång

SvD

Kampanjförbud på skolor

Vad är det om är så farligt med att släppa in SD eller Nationaldemokraterna eller vilket ytterlighetsparti som helst? Vad är de i etablissemanget rädda för? Att folket inte ska låta sig inlemmas till ”sanningen” eller att deras sanning inte är ovedersäglig, eller tvivlar man på sina egna argument? Detta är ju en mästargren i det svenska folkhemmet, locket på, vi vet vad som är bäst för dig, så får man inte tycka. Så har det varit åtminstone sedan beredskapstiden då man fegade för Nazityskland. (Läs Eyvind Johnsons Krilon-serie, som tystades ner av kulturetablissemanget när den kom 1941!)

Dessutom är det särdeles dubbelmoraliskt på skolor som annars så gärna vurmar för elevdemokrati, och som ofta upprepar mantrat att skolan ska förbereda eleverna för verkligheten. Vad är det det står utanför juridicum i Uppsala: Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större. Ett sorts devis för tankeförtrycket i Sverige. En del elever är faktiskt vuxna människor med rösträtt, vem har rätt att bestämma för dem vad de ska tycka?

SvD (De borgerliga ungdomsförbunden om kampanjförbud på Brännpunkt)

Demokratins förrädare

Vettigt inlägg av Martin Lagerholm om värderelativismens faror. (SvD 5/2)

Som ett sådant exempel kan nämnas Göran Greider. Greider skrev apropå Muhammedkrisen att han tidigare varit övermaga när han försvarat Rushdie när denne fick en fatwa. När någon i publiken vid detta protestmöte kritiserade Greiders stöd, skällde Greider ut honom från scenen. Greider ångrade alltså detta tilltag. Med sådana försvarare behöver demokratin inga fiender.

SvD

(Artikeln låg inte ute vid mitt inläggs publicering).

Burkan i folkhemmet

Att säga att det s k mångkulturella samhället inte har sina baksidor är att vara bra blåögd. Ett sådant aktuellt exempel är debatten om förbud av det heltäckande muslimska plagget burkan (eller Spökplumpen-dräkt som den också kallats). Ett sexualneurotiskt plagg påkommet av mannen, med hänvisning till religionen, för att kontrollera kvinnans farliga sexualitet, eller åtminstone dölja den för mannen. På ett psykologiskt plan handlar det om mannens svartsjuka och osäkerhet i förhållande till kvinnan.

Att ha en störd syn på sexualitet eller på det andra könet (t ex i form av ett abnormt kontrollbehov) är ju inte olagligt så länge man håller sig inom just lagens gränser. (Här vill ju en del feminister lagstifta). Självklart får man också klä sig som man vill i det offentliga rummet (dock ej bära nazistiska symboler). På en arbetsplats inom det offentliga är det dock en annan femma, och beror på vilken funktion man har. Att ståta med sin politiska eller religiösa övertygelse på ett alltför uppseendeväckande sätt som lärare, polis eller sjuksköterska är inte i överensstämmelse med dessa arbetens neutrala och ”individblinda” egenart. Jag ska som medborgare känna mig säker att jag blir bemött professionellt, som vem som helst. Om jag är bög, punkare eller muslim ska inte spela någon roll.

Religiös klädsel är bara ett av många problem som vi måste hantera när en tidigare homogen kultur (det svenska folkhemmet) ska bli mångkulturellt (som USA), eller möter andra kulturer, exempelvis religion som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen (t ex Guds ord).

Mytforskaren Joseph Campbell menade att det i en kultur där det inte längre finns en gemensam myt, bara finns en utväg: juridiken. Vi har månne att se fram emot ett samhälle där var och en är sin egen advokat.

(Läs även min artikel Myternas makt).

SvD