Bergman återkommer till far och son-temat

Ingmar Bergman har i sitt konstnärskap några centrala teman och motiv som han återkommer till i film efter film – från ”Hets” till ”Söndagsbarn”.

Hos vår störste filmregissör är det kanske viktigaste motivet relationen mellan far och son. Detta kan gestaltas på ett konkret plan men kan också överföras i förhållandet till Gud.

Det verkar som att det tagit Bergman ett helt konstnärsskap att försonas med fadern. I det senaste verket från hans hand, den självbiografiska ”Söndagsbarn”, ter sig fadern för första gången mänsklig. En man med ett skiftande humör som ibland kan ryta till eller ge sonen en örfil – men också öm, lekfull och kontaktsökande.

I filmens nutidsplan, som utspelar sig då Ingmar är en mogen man i 50-årsåldern i slutet av 60-talet, är fadern gammal och döende. Nu är det fadern som vill nå försoning och prata om det gamla. Men det är försent, rollerna är cementerade och Ingmar vill inte veta av någon sentimentalitet.

Detta är samma scen som han tio år tidigare gestaltade i ”Smultronstället”. Den gamle Isak Borg(I.B!) har under resans gång förändrats. När han har promoverats i Lund föröker han lägga bort titlarna med sin gamla hushållerska, men hon betackar sig för intimiteten. Lika förvånad reaktion får han av sin son när han försöker efterskänka ett lån.

Vissa skador går inte att reparera.

Själv har Bergman berättat om händelsen i intervjuboken ”Bergman om Bergman”. Efter att inte ha setts på flera år, träffas Bergman och hans far, och där på dödsbädden sker en sorts försoning.

Här skulle jag vilja invända mot dem som tycker att Bergman tjatat om sin familj i sina senaste alster och säga: det har han alltid gjort, fast maskerat. Precis som Sven Delblanc medger i ”Livets ax” var de tidigare alsterna bara lögn och maskerad. Först i dödens närhet fick Delblanc styrkan att skriva naket – även här om rädslan för en grym fader.

Hos Bergman finns relationen maskerad redan I ”Hets” och radiopjäsen ”Jack hos skådespelarna”.

Fadersrelationen avspeglar sig också i relationen till Gud  som är mest uttalad under  50-talet. Här handlar det om tvivel på en Gud, eller om han finns, en ond sådan.

Filmer som Sjunde inseglet, Jungfrukällan, trilogin Tystnaden, Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel tar upp detta tema. I den sistnämnda är far- son huvudmotivet och slutar med ett genombrott i relationen. Sonen Linus utbrister överväldigad: ”Pappa talade med mig”.

Under 60-talet behandlar Bergman istället mor – dottermotivet i Persona och Höstsonaten.

I ”Viskningar och rop” återkommer samtalet med Gud. Predikanten ber den döda Agnes att föra människornas talan inför Gud. Själv är han inte värdig, men kanskse lyssnar han på henne: ”Bed för oss som är kvar här på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel.”  Hos Bergman verkar kvinnorna besitta en annan förmåga till kommunikation.

I hans sista regisserade film Fanny och Alexander” tar relationen återigen konkret form i kampen mellan Alexander och hans plågoande, styvfadern biskopen.

Under 40-talet då Bergman fortfarande sökte sin stil gestaltas ofta, i tidens existentialistiska anda, den unge mannen som outsider som flyr undan ett dunkelt förflutet. Här kan man bara ana att det bakom finns en inte helt harmonisk familj. Samhället är i övrigt också ett fängelse och en förtryckare.

Givetvis kan man inte reducera ett helt konstnärsskap till ett barndomstrauma, men jag tror att det är en viktig drivkraft, en smärtpunkt i det bergmanska universumet.

I ”Söndagsbarn”, som nästan överlappar ett helt liv och ger flera ledtrådar till Bergmans filmer, visar han en nyckelsituation.

Under natten har sonen hört föräldrarna gräla och tala om skilsmässa. Senare på dagen söker lille Pu (Ingmar) och fadern skydd för ovädret i en gammal lada. När de sitter där slår blixten ned i ett träd..

Här möts då livets motstridiga sidor: ömheten i stunden, gemenskapen med fadern och samtidigt en väckt medvetenhet om döden och sårbarheten i mänsklig samvaro – samt närvaron av något annat, en värld bredvid den synliga.

Kanske är det här som söndagsbarnets visioner och synskhet förvandlas till en besvärjelse av en komplicerad och sönderfallande verklighet. En besvärjelse med hjälp av filmen och fantasin.

I familjen tar allt sin början och den präglar våra relationer livet ut. Det är helt naturligt att detta finns som ett grundackord hos vår främste filmmakare.

publicerad i Helsingborgs Dagblad 1999

Fantomen och andra hjältar

Här kommer en kort presentation av mig och föreläsningen.

Föreläsningen bygger på resultaten av min magisteruppsats på litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

Föreläsningen heter ”Fantomen och andra hjältar. Hjältar i serier, mytologi, litteratur och populärkultur”. Inom detta stora ämne tar jag upp de mytologiska strukturerna och motiven i Fantomen (vilket är uppsatsens huvudsyfte), men kommer också in på några andra klassiska seriehjältar. I ämnet ligger också myternas historia, deras funktion och hur de fortlever i modern kultur, och främst då hur de märks i populärkulturen. Eftersom Fantomen och de andra seriehjältarna är manliga kommer jag också in på mansbilden och varför pojkar attraheras av dessa hjältar, och hur det hör ihop med utvecklingen till man. Diskussionen jag för berör alltså såväl politiska som samhälleliga, sociala, psykologiska och existentiella faktorer.

Som illustration använder jag ett digert bildmaterial med hjälp av Acrobat reader.

Föreläsningen har jag tidigare hållit på Luna kulturhus, Södertälje bibliotek, referens Carl Fredrik Svärd.

Jag heter Olof Lång och är utbildad gymnasielärare i svenska och filosofi. Jag har arbetat som lärare sedan 1992. Utöver arbetet som lärare verkar jag också som frilansjournalist, främst inom kulturområdet. Tidningar jag skrivit för är bl a Kvällsposten, Sundsvalls Tidning och Helsingborgs Dagblad.

Kontakta mig om du är intresserad!

Dexy’s Midnight Runners: Searching For the Young Soul Rebels

Deras vision drabbade mig

1980 brakade de loss i något svenskt ungdomsprogram (”Måndagsbörsen, tror jag). Som tonåring satt jag helt tagen av detta åttamannaband i svarta kläder och sjömansmössor. Jag greps av energin, allvaret och kompromisslösheten. Och sångaren Kevin Rowland både lät och såg annorlunda ut. En ljus, tunn röst full av smärta och desperation, d v s ”soul”, från en spenslig figur med tangorabatt och vild blick.

Nu  drygt tjugo år senare måste jag säga att mycket från det första intrycket finns kvar,även om det är svårt att vara objektiv om egna erfarenheter, och i synnerhet starka intryck från ungdomen.

Dexy’s Midnight Runners debut-LP ”Searching for the Young Soul Rebels” börjar med att någon rattar mellan olika radiostationer: Sex Pistols hörs, Deep Purples ”Smoke on the water”, och något klassiskt stycke. Inget verkar duga och plötsligt ropar Rowland:”For God’s sake, burn it down!”, och bandet drar igång med ett stenhårt blåsriff. En sektion på tre blåsare, bas, gitarr, keyboard, och ovanpå allt detta Rowlands oefterhärmliga sång, besläktad med Curtis Mayfields ljusa stämma.

Dexy’s kom fram under new wave-eran då Englands musikscen sjöd av kreativitet. Många spelade punk eller new wave, medan andra tog intryck av äldre svart musik eller musik från de gamla engelska kolonierna, som t ex ska-scenen. Dexy’s var väl besläktade med den senare men gick med frontmannen Kevin Rowland sin egen väg och spelade stilren 60-talssoul i Stax-anda.

”Searching…” är en helgjuten platta, där bland annat genombrottslåten ”Geno” finns med, och Rowland viskar, spottar och fräser, och sjunger med fullständig övertygelse: ”Seen quite a bit in my twenty-three years/I’ve been manic depressive and I’ve spat a few tears”.

Förutom att musiken svänger skriver Rowland personliga och bitvis poetiska texter. Han har en vision som inte bara innefattar musik, utan också film och litteratur, ja hela livsupplevelsen. I den sista låten ”There, There My Dear” hånar han den tilltalade Robin för hans kvasiintellektualism, och rabblar namn som Kerouac, Kierkegaard och Beauvoir, och menar att detta inte är det viktiga – utan att välkomna ”the new soul vison”.

Denna vison grep mig som tonåring och lever fortfarande sitt liv i mitt hjärta. Exakt vad den innebär vet jag inte men jag tror att den handlar om livsnärvaro, total ärlighet och uppriktighet (konstnärligt-musikaliskt) och kanske också ett andligt sökande.

I en omslagstext från den här tiden skriver Rowland att han äger skivor som har ”kraften att få mig att gråta”, och hans musikaliska ambition var aldrig mindre, men har aldrig nått debutens höjder.

opublicerad

Myternas makt

”Äh, det där är bara en myt”, brukar vi avfärda saker som vi inte tror är riktigt sanna. Medan fakta är det som anses vara sant. Men det finns forskare som menar att det kan vara precis tvärtom. Fakta är det som talar till intellektet och hjärnan, myter är det som talar till våra gener. Dessutom bevarar myter ofta sin giltighet längre än fakta.

Jung kallade sådana myter för arketyper, det vill säga uråldriga mänskliga föreställningar vilka är resultatet av generationers typiska erfarenheter. Dessa urbilder är uttryck för den mänskliga fantasin och tar ofta formen av mytologiska figurer.

En expert på området är den amerikanske mytforskaren Joseph Cambell vars samtal med journalisten Bill Moyers återges i den nyligen återutgivna ”Myternas makt”. Några frågeställningar som boken tar upp är vad myterna betyder för oss upplysta människor och vad vi ska ha myterna till.

Myterna är en del av oss, av mänsklighetens historia och har format oss. Myterna är de tidiga kulturernas och den mänskliga fantasins försök att förklara världen. En myt är ett sätt att skapa mening och upprätta kontakt med det transcendenta (bortomvärldsliga). Men framförallt är den en bekräftelse av upplevelsen i att leva, menar Cambell.

Det finns olika sorters myter och myter har olika funktioner. Myter kan handla om en hel civilisation, en social grupp eller om den inre resan. Cambell pekar på fyra funktioner.

Den första funktionen är den mystiska, som handlar om insikten om livets och universums storhet; vördnaden inför undret, det transcendenta eller Gud.

Den andra funktionen gäller den kosmologiska dimensionen; hur universum är beskaffat, det som vi idag litar på att vetenskapen ger oss. Men den har inte alla svar, säger Cambell. Den kan förklara vad vi ser, till exempel eld, men inte tingens mening. En klassisk konflikt mellan vetenskap och teologi, eller existentiella funderingar.

Mytens tredje funktion är den sociologiska – att stödja och bekräfta en viss social ordning. Denna mötte vi i samband med mordet på Anna Lindh. Svenska medier kritiserades för att bara lyfta fram Lindhs positiva sidor. Detta ingår i mytbildningen och bekräftelsen av den svenska, eller socialdemokratiska, myten om Sverige som ett öppet land och en väl fungerande demokrati där vi alla är lika.

Anna Lindh var också vad Cambell kallar en mytologisk person, i och med sitt ämbete. Hon var inte bara en vanlig svensk, utan en betrodd representant för det svenska samhället. I iklädandet av ett ämbete blir man mer än personen bakom. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt, precis som vid Palmemordet.

Den fjärde funktionen som en myt har, är pedagogisk. Den ska visa oss hur man kan leva sitt liv under olika slags omständigheter.

Alla myter behandlar samma problem, menar Cambell, de ser bara olika ut beroende på omgivning och levnadsvillkor. Detta gäller myter från Cro-Magnons grottor till indianmyter och världsreligionerna. Skillnaden i levnadsvillkor avspeglas i myter från jägarkultur respektive jordbrukskultur. I jägarkulturen spelar dödandet och offerriterna en central roll, medan jordbrukskulturens myter handlar om årstidernas växlingar och det eviga kretsloppet som det syns i sädeskornet.

Men hur ser myterna ut i dagens samhälle? Vi kan förstå problemen i dagens samhälle med hjälp av myterna, eller i frånvaron av dess funktioner, menar Cambell. Ungdomars rotlöshet ser Cambell till exempel som ett utslag av avsaknaden av sociala myter och ritualer, ”initiationsriter” som för de unga in i samhället och markerar övergången mellan barn och vuxen. Framförallt gäller detta pojkarna, menar han. Flickorna har det lite lättare, då kroppen så tydligt visar att de blivit kvinnor i och med menstruationen. Men pojkarna får inte hjälp att bli män. (Robert Bly har behandlar samma ämne i ”JärnHans” där han också tar myter och folksagor till hjälp).

Så vad gör ungdomar som inte blir inlotsade i samhället? Jo, de skapar egna myter eller söker mötet med det transcendenta och livsupplevelsen i droger. Problemet med deras egna myter är att de inte är socialt förankrade, snarare står de i opposition mot samhället Ungdomarna kan också falla för de kommersiella myterna som beredvillligt står till tjänst. Den ständigt växande konsumtionen av populärkultur och underhållning är talande exempel.

Andra områden där riterna blivit tomma former är äktenskapet och mässan. Detta gäller också konsten. De som en gång skapade myterna och utförde riterna, motsvaras idag av konstnärerna. Men konstnärerna står oförstående inför sin egen betydelse, funktion och ansvar, enligt Cambell.

Ett problem av annat slag är sammanbrottet för den regionala och nationella myten, den egna gruppens myt, i en alltmer globaliserad värld. ”Myternas makt” skrevs 1988, alltså före Berlinmurens fall, Balkankrigen och fundamentalismens framväxt, vilka ibland tolkats som en följd av  konflikten grupp/globalisering. Cambell menar att vi är i stort behov av en global myt som kan förlika oss med förlusten av den ”egna” gruppen. Denna myt måste tala om ”Gaiaprincipen”, Moder Jord. Framtidens myt måste handla om planeten som en enda organism där människan utgör en del, och inte som dess krona som i de monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam). Den får inte heller handla om olika folk eller om staden som myt. Hans förhoppning går också till förnuftets princip. Men, säger Cambell, det är omöjligt att förutsäga hur framtidens myt ser ut, lika lite som det är möjligt att förutsäga sina drömmar.

Som svar på vad som händer när vi tappar kontakten med Gaiaprincipen citerar Cambell  indianhövdingen Seattles brev till USA:s regering 1852:

”Er framtid är oss en gåta. Vad kommer att hända när alla bufflar dödats? När vildhästarna blivit tama? Vad händer när skogens undangömda vrå fylls med människors lukt och de rika bergen befläckats av de talande trådarna? Var är då skogarna? Borta! Var är då örnarna? Borta! Vad innebär det att säga farväl till den snabba hästen och jakten? Då slutar livet och överlevandet tar sin början.”

Olof Lång

Litteratur:

Joseph Cambell och Bill Moyers: Myternas makt (Svenska förlaget, 2003)

Robert Bly: Järn Hans (ICA bokförlag)

Carl Jung: Litteratur, myter och symboler (Natur och Kultur, 2003);

Människan och hennes symboler (Forum)

publicerad i Sundsvalls Tidning 2001