Feltänkt om skolan, Mildner!

Som skribent ska man gärna gå mot strömmen, men det ska vara rätt ström, och i det vänsterdominerade Sverige handlar det som alltid att gå mot auktoriteter och traditionella värden. Kanske är det därför som värdekonservativa partier (Kd, Sd, gamla moderater, Jan Björklunds skolpolitik) och i ännu högre grad skribenter eller tidningar (Salt m fl) har så svårt att lyckas i mediesverige. Mildner passar väl in i mallen. Han har dock tidigare gjort en del utmärkta humanistiska analyser i sin krönika i SvD.

Men nu gäller det skolan. Mildner verkar berömma samma gamla radikala och progressiva pedagogik som rått sedan Lgr 69, starkt påverkad av -68 vänstern. Hur väl har den rustat Sverige och svenska elever för en föränderlig värld? Jag tror inte att det är genom att att oroligt följa de senaste trenderna, ”likna verkligheten”, som vi bygger en stark skola som kan möta globaliseringens utmaningar, vilket dessvärre undersökningar redan visar och framtiden än tydligare kommer att visa.

Så som Mildner resonerar (och 68-tugget) behövs ingen skola. Eleverna besitter ju redan de rätta kunskaperna! Som sociologen Jonas Frykman resonerar i ”Skolan- ett svenskt högriskprojekt” (Inger Enkvist red.): om skolan ska likna verkligheten har den redan förlorat, det finns  andra som är mycket bättre på sådant: reklamen och de kommersiella krafterna i samhället, grupptryck och trender. Det räcker inte för unga att behärska teknik och samtida trender och socialitet, det är ren överlevnad i ett allt tuffare ungdomsklimat. Vad de behöver och som bör vara skolans uppdrag är att tillhandahålla andra horisonter, analytiskt tänkande och kritisk granskning, vilka i sin tur bygger på gedigna kunskaper. Skolan ska vara ett alternativ, i likhet med public service-tv, som står utanför gängse starka krafter i ”verkligheten”. Skolan ska träna eleverna för att möta verkligheten, inte försöka efterlikna den!

Dessutom, lärarna ska inte vara kravlösa och lismande betjänter till eleverna (kunderna), vilket förmodligen blir resultatet om de får ännu mera makt över skola och lärare genom att betygsätta dem (vilket oftast redan sker i s k utvärderingar).

Olof Lång, skolstofil

SvD Mildners krönika

Björklund om kristendom

Äntligen vågar Björklund vara lite mer värdekonservativ, i det här fallet gällande kristendomens plats i svensk skola.

SvD Brännpunkt

Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Förvånansvärt många handlar om ett förflutet och svunnet Sverige, vilket jag tror inte har så lite med deras attraktionskraft att göra. Svenskarna sörjer, eller åtminstone tänker nostalgiskt tillbaka på det homogena, trygga, genomskinliga och rika folkhemmet. Det moderna samhället som ännu inte var postmodernt med sin mångkultur, uppbrutna strukturer, värdenivellering. Då var marken fast, nu är den ständigt i rörelse bort, allt längre bort från den punkt där ”jag” kommer ifrån, och där världen var begriplig(?).

Jag vet inte om jag tycker att någon av dessa böcker är stor romankonst som berört mig på ett djupare plan, men klart underhållande, läsvärda och rätt lättlästa. Kanske undantaget Ondskan som ju glöder av harm och rättspatos. Sen må självporträttet vara förskönande som alla hjältar sägs vara hos Guillou (Hamilton, Arn).

Förutom Ajvide Lindkvist rör de sig alla inom samma svenska realism. (Får återkomma till svensk jantelagskultur, jag säger bara Bergman…).

Ajvide Lindkvist: Låt den rätte komma in. Vampyr i det tidiga 80-talets förort (Blackeberg).

Håkan Nesser: Kim Novak badade aldrig… ; Piccadilly Circus ligger inte (båda recenserade i..)

Hassan Khemiri: Ett öga rött. Irriterande till en början, i synnerhet huvudpersonen, men begåvat skrivet.

Jens Lapidus: Snabba cash. Bra som thriller och trovärdig skildring av Stockholms undre värld.

Torbjörn Flygt: Underdog

Jan Guillou: Ondskan

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. Fick mycket välförtjänt Piraten-priset.

Jonas Gardell: En komikers uppväxt. Funkar. Behandlar just den försvunna svenska oskulden. Annars kan han skriva på irriterande högstadieprosa.

Henning Mankell: Wallanderserien. Effektiva deckare. Leoparden når t o m upp till epitetet kriminalroman, som jag annars förbehåller anglo-amerikanerna.

Jacques Werup: Shimonoffs längtan. En riktig roman.

Många av de kritikerrosade episka romanerna har jag faktiskt inte läst. Gillar inte Kerstin Ekman. Har inte lyckats ta mig in i Ranelid, men ambitionen finns. Gillar Jersild, P O Enquist, trots hans mörkröda förflutna (man ska undvika att blanda ihop politik och konst). Håller mig gärna till klassikerna där också de stora läsupplevelserna funnits. Moberg, Eyvind Johnson, Strindberg och Lagerlöf. Kulturkonservativ, moi?