Top 10 Swedish lp’s

Min topplista med kommentarer på Discogs

https://www.discogs.com/lists/Top-10-Swedish-lps-/586715

I Ziggy gestaltar Bowie sitt huvudtema – främlingsskapet

För 40 år sedan utkom David Bowies kanske starkaste album, tillika hans genombrott, Ziggy Stardust. Det är ett komplext verk med betoning på ett centralt tema hos Bowie – främlingskapet, vilket löper genom hela hans karriär.

David Bowies album The rise and fall of  Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972 är kanske inte ett i detalj utvecklat konceptalbum, men går ändå att läsa som en berättelse, och fokuserar framförallt på ett centralt tema hos Bowie – främlingskapet.

”Hjälten” och den sammanhållande länken är den Marc Bolan-inspirerade Ziggy Stardust, med namn lånat från Iggy Pop och popartisten Alvin Stardust.

Berättelsen börjar i nutid, med ett undergångsanslag – jorden dör och vi har fem år kvar att leva. Detta är långt från den yngre Bowies naiva hippie science fiction från Space oddity-albumet där ufon landar under en LSD-tripp. Det här är baksmällans 70-tal.

En fallen, desperat värld beskrivs och Soul love kan man tolka som nedstigandet av helig ande i form av en duva, som vid Jesu dop. Ziggy är precis som Jesus ”inte av den här världen” utan en ouppnåelig tonårsidol utan kön, en främling, en ”alien”. Ziggy är en Messias från yttre rymden, en dekadent och erotisk eskapist som likt en Jesus eller Orfeus offras i slutet.

Främlingen är Bowies grundmotiv och syns redan i hans första alster. Sången ”Space Oddity” gestaltar tanken på astronauten/stjärnan som fastnar i en bana runt jorden – offer för sin hybris eller exklusivitet, extra tydlig i promotionfilmen från 1969 där Bowie svävar omkring i en sfär med två groupies.

I en tidig mim spelar Bowie (då David Jones) en man som köper en magisk mask som förvandlar honom till en ny person. Men likt en dr Jekyll förlorar han kontrollen över leken och masken fastnar på hans ansikte. Han har fastnat i sin roll, avtalet med djävulen om framgång har sitt pris.

Detta är ett motiv som ska följa Bowie under hela hans glansperiod på 70-talet.

I Space Oddity inspirerades Bowie – ett namn taget från huvudpersonen David Bowman – av CC Clarkes 2001 – A Space Odyssey. Bowman förvandlas i romanen från dödlig till den odödlige Star Child efter sin resa till Saturnus, och blir oberoende av tid och rum med potential att vara jordens härskare, och återvänder till jorden likt en gud.

Väl nedstigen till jorden säger Räddaren Ziggy ”följ mig” upp i sfärerna i Moonage Daydream, (tredje låten på Rise and fall…)och motivet upprepas i Starman.

I Lady Stardust framträder han i sin stjärnlika och androgyna glans och främlingskapet och identiteten får här en sexuell karaktär: ” I smiled sadly for a love I could not obey”. Kanske anar vi Petrus förnekelse av Jesus i slutraden: ”Oh how I sighed when they asked if I knew his name”?.

Storhetsvansinnet ökar i ”Star” där han i sin person ska omvandla den samtida politiska kampen för Irland eller världen. I nästa låt kommer varningen ”Hang on to yourself”, medan suffrageterna i ”Suffragete city” kan ses som hämndgudinnorna som slet sönder Orfeus i den grekiska myten.

Berättelsen avslutas med ett dubbelt tilltal, ”You’re not alone” (i ”Rock’n roll suicide”) till den övergivne Ziggy, och som en välsignelse eller absolution till hans efterföljare.

 

Säkert hade Bowie tagit intryck av existentialisternas nihilism och känsla av alienation, till exempel hos Camus och Nietzsche, vilket löper som ett grundackord i modernismens 1900-tal. Men främlingskapet finner vi redan hos de romantiska poeterna, till exempel hos vår svenske Stagnelius som i sin tur använde sig av gnosticismen som mall för att skapa sitt eget poetiska universum: en fallen värld styrd av en ondskefull gud, Demiurgen, medan den på jorden fängslade älskade, Anima eller själen längtar till sitt urhem bland planeterna. Gnosticismen var påverkad av platonismens dualism där själen är fången i materien.

 

Efter att offentligt tagit död på Ziggy-figuren fortsätter Bowie med sitt epokgörande 70-tal. Han ikläder sig nya roller som ”the thin white duke” – den dekadente 20-talsstjärnan som nästan tar kål på Bowie med sitt missbruk och mentala isolation. Filmen The man who fell to earth verkar som klippt och skuren för Bowie som gör huvudrollen. Filmen handlar om en utomjordling som misslyckas med sitt uppdrag på jorden och fastnar här, långsamt tynande i depression och missbruk.

Under sin Berlin-period (Low, Heroes, båda utgivna 1977) vidareutvecklar Bowie denna undergångsstämning, och inspirerar hela post-punken.

I låten DJ från 1979 sjunger han: ”I am a DJ, I am what I play” och 1980 kommer hans sista klassiska album Scary monsters där han som den ledsne clownen sluter cirkeln, från mimen över hela sin karriär och avkläder sig maskerna: ”And I’m learning to be a part of society”.

1983 hamnar den gamle avantgardisten plötsligt i den mediala mittfåran med Let’s dance, och en utsåld turné. Kanske blev Bowie en lyckligare människa, och blev just mänsklig, men hans storhet som artist har varit knutet till rollerna som nästan tog död på honom.

 

Olof Lång 

publicerad i Kristianstadsbladet juni 2012

 

Staffan Westerberg älskar leken

Staffan Westerberg är för många känd som skaparen bakom barnprogrammet Vilse i pannkakan, som en del påstår har förstört deras barndom.

Vi träffas i hans sekelskifteslägenhet vid Vasaparken i Stockholm. Han är avspänd och tar emot i mysdress. Lägenheten känns väl inbodd och stilen är en blandning av allmoge och konstnärslya. Här samsas ett slagbord av trä, en moraklocka och trasmattor med olika konstföremål, tavlor, böcker och tidningar. Han håller just på att måla klart en planka som ska bli en present till producenten för dvd-utgåvan av Vilse i pannkakan, som nyligen släpptes.

Själv tar han numera lätt på kritiken som riktats mot programmet och fick en egen revansch när han satte upp Det är ditt fel, Staffan Westerberg! på Mosebacke i Stockholm 2002.

– Där visade jag hur töntig jag var och tvingade de numera vuxna männen att pussa Storpotäten, säger han med ett flin.

Upproret och att få vara som man är verkar löpa som en röd tråd i Staffan Westerbergs liv.

Han har nyligen varit i en mindre stad för att delta i en utställning och reagerade på hur småborgerligt det kan vara i en mindre stad. Det borgerliga har han svårt för.

– De handlar mycket om att uppfostras till en välanpassad människa och man ska vara på ett speciellt sätt för att duga.

– Du ska äta och bli stor och stark och inte sitta och dilla med maten, som vi säger i Norrland.

Detta är ju också startscenen i Vilse i pannkakan, där han själv sitter med en enorm pannkaka som han måste äta upp. Staffan Westerberg växte upp i en välanpassad och borgerlig familj i Luleå med två syskon. Fadern var disponent på LKAB och modern hemmafru. Hon hade också ett kulturintresse och målade.

– Upproret finns i mig, som något outtalat. Att vilja leva är ju också ett uppror mot döden, fortsätter han.

Rädslan för döden har han på senare tid insett är det som driver honom och hans skapande. Det och att få andra att uppleva magin.

– Jag vill leva så förbaskat gärna, säger den 73-årige konstnären.

– Samtidigt handlar det väl om det gamla vanliga, att bli sedd och älskad.

Men som han säger några gånger:

– Det är som det är, jag har inga färdiga teser. Imorgon kanske jag säger något annat!

På min fråga om han har några likheter med Ingmar Bergman, som också behandlade döden, och teatern som besvärjelse, säger han att han känner större samhörighet med Allan Edwall.

– Han tillhörde det folkliga och fantastiska, och nådde djupt in i folksjälen.

Allan Edwall startade teatern Brunnsgatan Fyra där Staffan Westerberg varit verksam flera gånger och bland annat samarbetat med Kristina Lugn som tog över teatern efter Allan Edwalls död.

Om Staffan Westerberg skulle lyfta fram någon inspiratör skulle det vara Kristina Lugn, som han kallat en genialisk småflicka och som han trivs väldigt bra med.

– Hon har både allvar, humor och integritet, och vi kan sitta och fnissa ihop.

En annan inspiratör har varit poeten och dramatikern Werner Aspenström, som han gillar för hans vishet och hur han beskriver det stora i universum på ett enkelt sätt.

Själv ser sig Staffan Westerberg inte som någon vis eller ovanlig människa. Han föredrar att kalla sig en liten vanlig människa som kämpar för rätten att vara sig själv. Det är väl detta han har gjort i hela sitt liv, säger han, och detta rymmer också en existentiell och andlig dimension, även om han vill undvika sådana stora ord.

– Det existentiella finns där hela tiden, man broderar på samma tankar och gör samma pjäs gång på gång. Det är som en clown som övar sig på att trilla av stolen.

Han började med teater som en lek i 8-9-årsåldern hemma i Luleå, där han gjorde egna figurer och kulisser och satte upp små pjäser, gärna sagor ur Zacharias Topelius böcker där skrönor och sagor återberättades. Sedan fortsatte Staffan Westerberg med kasperdockor på gymnasiet och blev gripen av Lars Forsells pjäs Narren som tillhörde sina bjällror, vilken han satte upp med kasperdockor. Efter gymnasiet flyttade han ner till Norrköping för att gå på teaterskola där, men hade egentligen velat komma in på Dramatens teaterskola.

Sedan arbetade han som skådespelare på olika källarteatrar i Stockholm. 1971 gjorde han sitt första tv-program och 1975 kom Vilse i pannkakan.

Det är andra förutsättningar för tv-program idag, menar han.

– Teve är borgerligare i dag. Björne är till exempel borgerlig. Men bra. Vi hade lättare på 70-talet. Vi fick mer tid på oss och det var högre i tak, säger han.

– Men så kan det vara även i andra länder än Sverige. Tove Jansson har till exempel inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar, varken i Finland eller Sverige.

Staffan Westerberg jobbar inte alltid, men har ständigt nya projekt på gång. När han inte arbetar gör han inte så mycket, säger han.

– Jag umgås med min vän, går på krogen, tittar på teve och går omkring i området.

Han målar också på träbitar, och ena väggen är full av dem, en del liknar ikoner. Det är något han gör för sitt eget höga nöjes skull. Han håller också på med en roman, vars manuskript han visar mig.

– Förr skrev jag alltid för hand och ritade till, men nu använder jag datorn. Den är rolig att greja med.

För närvarande håller han på med en kabaré som ska sättas upp på Länsteatern i Östersund. Den handlar om sex människor som reser – men de vet inte om det är i fantasin eller på riktigt.

– De är lite tokiga och bor på ett hem för galningar, eller tossehem, som det heter på danska.

– Den fantasi och galenskap som finns i sagorna och äventyren är socialt viktig i vårt materialistiska samhälle. Fantasi eller andlighet handlar om att skapa ett himmelrike på jorden. Men det behöver inte vara bara positivt. Jag lägger inga värderingar i det, bara att det måste finnas plats för både realism och fantasi.

Olof Lång

publicerad i Sundsvalls Tidning 2007

Bortglömd Dionne

Dionne Warwick: Just being myself,1973.

Årtalet avgörande skulle jag tro. Hade den getts ut säg -68 hade den fått annan uppmärksamhet. Kanske inte status som What’s going on, men väl i klass med annan sen Motown, som Supremes Love child.

Psykedeliska gitarrer, up-tempo soul, snygga stråkarr och Dionne i högform. Holland-Dozier har skrivit de flesta låtarna.

Bergman återkommer till far och son-temat

Ingmar Bergman har i sitt konstnärskap några centrala teman och motiv som han återkommer till i film efter film – från ”Hets” till ”Söndagsbarn”.

Hos vår störste filmregissör är det kanske viktigaste motivet relationen mellan far och son. Detta kan gestaltas på ett konkret plan men kan också överföras i förhållandet till Gud.

Det verkar som att det tagit Bergman ett helt konstnärsskap att försonas med fadern. I det senaste verket från hans hand, den självbiografiska ”Söndagsbarn”, ter sig fadern för första gången mänsklig. En man med ett skiftande humör som ibland kan ryta till eller ge sonen en örfil – men också öm, lekfull och kontaktsökande.

I filmens nutidsplan, som utspelar sig då Ingmar är en mogen man i 50-årsåldern i slutet av 60-talet, är fadern gammal och döende. Nu är det fadern som vill nå försoning och prata om det gamla. Men det är försent, rollerna är cementerade och Ingmar vill inte veta av någon sentimentalitet.

Detta är samma scen som han tio år tidigare gestaltade i ”Smultronstället”. Den gamle Isak Borg(I.B!) har under resans gång förändrats. När han har promoverats i Lund föröker han lägga bort titlarna med sin gamla hushållerska, men hon betackar sig för intimiteten. Lika förvånad reaktion får han av sin son när han försöker efterskänka ett lån.

Vissa skador går inte att reparera.

Själv har Bergman berättat om händelsen i intervjuboken ”Bergman om Bergman”. Efter att inte ha setts på flera år, träffas Bergman och hans far, och där på dödsbädden sker en sorts försoning.

Här skulle jag vilja invända mot dem som tycker att Bergman tjatat om sin familj i sina senaste alster och säga: det har han alltid gjort, fast maskerat. Precis som Sven Delblanc medger i ”Livets ax” var de tidigare alsterna bara lögn och maskerad. Först i dödens närhet fick Delblanc styrkan att skriva naket – även här om rädslan för en grym fader.

Hos Bergman finns relationen maskerad redan I ”Hets” och radiopjäsen ”Jack hos skådespelarna”.

Fadersrelationen avspeglar sig också i relationen till Gud  som är mest uttalad under  50-talet. Här handlar det om tvivel på en Gud, eller om han finns, en ond sådan.

Filmer som Sjunde inseglet, Jungfrukällan, trilogin Tystnaden, Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel tar upp detta tema. I den sistnämnda är far- son huvudmotivet och slutar med ett genombrott i relationen. Sonen Linus utbrister överväldigad: ”Pappa talade med mig”.

Under 60-talet behandlar Bergman istället mor – dottermotivet i Persona och Höstsonaten.

I ”Viskningar och rop” återkommer samtalet med Gud. Predikanten ber den döda Agnes att föra människornas talan inför Gud. Själv är han inte värdig, men kanskse lyssnar han på henne: ”Bed för oss som är kvar här på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel.”  Hos Bergman verkar kvinnorna besitta en annan förmåga till kommunikation.

I hans sista regisserade film Fanny och Alexander” tar relationen återigen konkret form i kampen mellan Alexander och hans plågoande, styvfadern biskopen.

Under 40-talet då Bergman fortfarande sökte sin stil gestaltas ofta, i tidens existentialistiska anda, den unge mannen som outsider som flyr undan ett dunkelt förflutet. Här kan man bara ana att det bakom finns en inte helt harmonisk familj. Samhället är i övrigt också ett fängelse och en förtryckare.

Givetvis kan man inte reducera ett helt konstnärsskap till ett barndomstrauma, men jag tror att det är en viktig drivkraft, en smärtpunkt i det bergmanska universumet.

I ”Söndagsbarn”, som nästan överlappar ett helt liv och ger flera ledtrådar till Bergmans filmer, visar han en nyckelsituation.

Under natten har sonen hört föräldrarna gräla och tala om skilsmässa. Senare på dagen söker lille Pu (Ingmar) och fadern skydd för ovädret i en gammal lada. När de sitter där slår blixten ned i ett träd..

Här möts då livets motstridiga sidor: ömheten i stunden, gemenskapen med fadern och samtidigt en väckt medvetenhet om döden och sårbarheten i mänsklig samvaro – samt närvaron av något annat, en värld bredvid den synliga.

Kanske är det här som söndagsbarnets visioner och synskhet förvandlas till en besvärjelse av en komplicerad och sönderfallande verklighet. En besvärjelse med hjälp av filmen och fantasin.

I familjen tar allt sin början och den präglar våra relationer livet ut. Det är helt naturligt att detta finns som ett grundackord hos vår främste filmmakare.

publicerad i Helsingborgs Dagblad 1999

Myternas makt

”Äh, det där är bara en myt”, brukar vi avfärda saker som vi inte tror är riktigt sanna. Medan fakta är det som anses vara sant. Men det finns forskare som menar att det kan vara precis tvärtom. Fakta är det som talar till intellektet och hjärnan, myter är det som talar till våra gener. Dessutom bevarar myter ofta sin giltighet längre än fakta.

Jung kallade sådana myter för arketyper, det vill säga uråldriga mänskliga föreställningar vilka är resultatet av generationers typiska erfarenheter. Dessa urbilder är uttryck för den mänskliga fantasin och tar ofta formen av mytologiska figurer.

En expert på området är den amerikanske mytforskaren Joseph Cambell vars samtal med journalisten Bill Moyers återges i den nyligen återutgivna ”Myternas makt”. Några frågeställningar som boken tar upp är vad myterna betyder för oss upplysta människor och vad vi ska ha myterna till.

Myterna är en del av oss, av mänsklighetens historia och har format oss. Myterna är de tidiga kulturernas och den mänskliga fantasins försök att förklara världen. En myt är ett sätt att skapa mening och upprätta kontakt med det transcendenta (bortomvärldsliga). Men framförallt är den en bekräftelse av upplevelsen i att leva, menar Cambell.

Det finns olika sorters myter och myter har olika funktioner. Myter kan handla om en hel civilisation, en social grupp eller om den inre resan. Cambell pekar på fyra funktioner.

Den första funktionen är den mystiska, som handlar om insikten om livets och universums storhet; vördnaden inför undret, det transcendenta eller Gud.

Den andra funktionen gäller den kosmologiska dimensionen; hur universum är beskaffat, det som vi idag litar på att vetenskapen ger oss. Men den har inte alla svar, säger Cambell. Den kan förklara vad vi ser, till exempel eld, men inte tingens mening. En klassisk konflikt mellan vetenskap och teologi, eller existentiella funderingar.

Mytens tredje funktion är den sociologiska – att stödja och bekräfta en viss social ordning. Denna mötte vi i samband med mordet på Anna Lindh. Svenska medier kritiserades för att bara lyfta fram Lindhs positiva sidor. Detta ingår i mytbildningen och bekräftelsen av den svenska, eller socialdemokratiska, myten om Sverige som ett öppet land och en väl fungerande demokrati där vi alla är lika.

Anna Lindh var också vad Cambell kallar en mytologisk person, i och med sitt ämbete. Hon var inte bara en vanlig svensk, utan en betrodd representant för det svenska samhället. I iklädandet av ett ämbete blir man mer än personen bakom. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt, precis som vid Palmemordet.

Den fjärde funktionen som en myt har, är pedagogisk. Den ska visa oss hur man kan leva sitt liv under olika slags omständigheter.

Alla myter behandlar samma problem, menar Cambell, de ser bara olika ut beroende på omgivning och levnadsvillkor. Detta gäller myter från Cro-Magnons grottor till indianmyter och världsreligionerna. Skillnaden i levnadsvillkor avspeglas i myter från jägarkultur respektive jordbrukskultur. I jägarkulturen spelar dödandet och offerriterna en central roll, medan jordbrukskulturens myter handlar om årstidernas växlingar och det eviga kretsloppet som det syns i sädeskornet.

Men hur ser myterna ut i dagens samhälle? Vi kan förstå problemen i dagens samhälle med hjälp av myterna, eller i frånvaron av dess funktioner, menar Cambell. Ungdomars rotlöshet ser Cambell till exempel som ett utslag av avsaknaden av sociala myter och ritualer, ”initiationsriter” som för de unga in i samhället och markerar övergången mellan barn och vuxen. Framförallt gäller detta pojkarna, menar han. Flickorna har det lite lättare, då kroppen så tydligt visar att de blivit kvinnor i och med menstruationen. Men pojkarna får inte hjälp att bli män. (Robert Bly har behandlar samma ämne i ”JärnHans” där han också tar myter och folksagor till hjälp).

Så vad gör ungdomar som inte blir inlotsade i samhället? Jo, de skapar egna myter eller söker mötet med det transcendenta och livsupplevelsen i droger. Problemet med deras egna myter är att de inte är socialt förankrade, snarare står de i opposition mot samhället Ungdomarna kan också falla för de kommersiella myterna som beredvillligt står till tjänst. Den ständigt växande konsumtionen av populärkultur och underhållning är talande exempel.

Andra områden där riterna blivit tomma former är äktenskapet och mässan. Detta gäller också konsten. De som en gång skapade myterna och utförde riterna, motsvaras idag av konstnärerna. Men konstnärerna står oförstående inför sin egen betydelse, funktion och ansvar, enligt Cambell.

Ett problem av annat slag är sammanbrottet för den regionala och nationella myten, den egna gruppens myt, i en alltmer globaliserad värld. ”Myternas makt” skrevs 1988, alltså före Berlinmurens fall, Balkankrigen och fundamentalismens framväxt, vilka ibland tolkats som en följd av  konflikten grupp/globalisering. Cambell menar att vi är i stort behov av en global myt som kan förlika oss med förlusten av den ”egna” gruppen. Denna myt måste tala om ”Gaiaprincipen”, Moder Jord. Framtidens myt måste handla om planeten som en enda organism där människan utgör en del, och inte som dess krona som i de monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam). Den får inte heller handla om olika folk eller om staden som myt. Hans förhoppning går också till förnuftets princip. Men, säger Cambell, det är omöjligt att förutsäga hur framtidens myt ser ut, lika lite som det är möjligt att förutsäga sina drömmar.

Som svar på vad som händer när vi tappar kontakten med Gaiaprincipen citerar Cambell  indianhövdingen Seattles brev till USA:s regering 1852:

”Er framtid är oss en gåta. Vad kommer att hända när alla bufflar dödats? När vildhästarna blivit tama? Vad händer när skogens undangömda vrå fylls med människors lukt och de rika bergen befläckats av de talande trådarna? Var är då skogarna? Borta! Var är då örnarna? Borta! Vad innebär det att säga farväl till den snabba hästen och jakten? Då slutar livet och överlevandet tar sin början.”

Olof Lång

Litteratur:

Joseph Cambell och Bill Moyers: Myternas makt (Svenska förlaget, 2003)

Robert Bly: Järn Hans (ICA bokförlag)

Carl Jung: Litteratur, myter och symboler (Natur och Kultur, 2003);

Människan och hennes symboler (Forum)

publicerad i Sundsvalls Tidning 2001