Bortglömd Dionne

Dionne Warwick: Just being myself,1973.

Årtalet avgörande skulle jag tro. Hade den getts ut säg -68 hade den fått annan uppmärksamhet. Kanske inte status som What’s going on, men väl i klass med annan sen Motown, som Supremes Love child.

Psykedeliska gitarrer, up-tempo soul, snygga stråkarr och Dionne i högform. Holland-Dozier har skrivit de flesta låtarna.

Dexy’s Midnight Runners: Searching For the Young Soul Rebels

Deras vision drabbade mig

1980 brakade de loss i något svenskt ungdomsprogram (”Måndagsbörsen, tror jag). Som tonåring satt jag helt tagen av detta åttamannaband i svarta kläder och sjömansmössor. Jag greps av energin, allvaret och kompromisslösheten. Och sångaren Kevin Rowland både lät och såg annorlunda ut. En ljus, tunn röst full av smärta och desperation, d v s ”soul”, från en spenslig figur med tangorabatt och vild blick.

Nu  drygt tjugo år senare måste jag säga att mycket från det första intrycket finns kvar,även om det är svårt att vara objektiv om egna erfarenheter, och i synnerhet starka intryck från ungdomen.

Dexy’s Midnight Runners debut-LP ”Searching for the Young Soul Rebels” börjar med att någon rattar mellan olika radiostationer: Sex Pistols hörs, Deep Purples ”Smoke on the water”, och något klassiskt stycke. Inget verkar duga och plötsligt ropar Rowland:”For God’s sake, burn it down!”, och bandet drar igång med ett stenhårt blåsriff. En sektion på tre blåsare, bas, gitarr, keyboard, och ovanpå allt detta Rowlands oefterhärmliga sång, besläktad med Curtis Mayfields ljusa stämma.

Dexy’s kom fram under new wave-eran då Englands musikscen sjöd av kreativitet. Många spelade punk eller new wave, medan andra tog intryck av äldre svart musik eller musik från de gamla engelska kolonierna, som t ex ska-scenen. Dexy’s var väl besläktade med den senare men gick med frontmannen Kevin Rowland sin egen väg och spelade stilren 60-talssoul i Stax-anda.

”Searching…” är en helgjuten platta, där bland annat genombrottslåten ”Geno” finns med, och Rowland viskar, spottar och fräser, och sjunger med fullständig övertygelse: ”Seen quite a bit in my twenty-three years/I’ve been manic depressive and I’ve spat a few tears”.

Förutom att musiken svänger skriver Rowland personliga och bitvis poetiska texter. Han har en vision som inte bara innefattar musik, utan också film och litteratur, ja hela livsupplevelsen. I den sista låten ”There, There My Dear” hånar han den tilltalade Robin för hans kvasiintellektualism, och rabblar namn som Kerouac, Kierkegaard och Beauvoir, och menar att detta inte är det viktiga – utan att välkomna ”the new soul vison”.

Denna vison grep mig som tonåring och lever fortfarande sitt liv i mitt hjärta. Exakt vad den innebär vet jag inte men jag tror att den handlar om livsnärvaro, total ärlighet och uppriktighet (konstnärligt-musikaliskt) och kanske också ett andligt sökande.

I en omslagstext från den här tiden skriver Rowland att han äger skivor som har ”kraften att få mig att gråta”, och hans musikaliska ambition var aldrig mindre, men har aldrig nått debutens höjder.

opublicerad