Kampanjförbud på skolor

februari 26, 2010

Vad är det om är så farligt med att släppa in SD eller Nationaldemokraterna eller vilket ytterlighetsparti som helst? Vad är de i etablissemanget rädda för? Att folket inte ska låta sig inlemmas till ”sanningen” eller att deras sanning inte är ovedersäglig, eller tvivlar man på sina egna argument? Detta är ju en mästargren i det svenska folkhemmet, locket på, vi vet vad som är bäst för dig, så får man inte tycka. Så har det varit åtminstone sedan beredskapstiden då man fegade för Nazityskland. (Läs Eyvind Johnsons Krilon-serie, som tystades ner av kulturetablissemanget när den kom 1941!)

Dessutom är det särdeles dubbelmoraliskt på skolor som annars så gärna vurmar för elevdemokrati, och som ofta upprepar mantrat att skolan ska förbereda eleverna för verkligheten. Vad är det det står utanför juridicum i Uppsala: Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större. Ett sorts devis för tankeförtrycket i Sverige. En del elever är faktiskt vuxna människor med rösträtt, vem har rätt att bestämma för dem vad de ska tycka?

SvD (De borgerliga ungdomsförbunden om kampanjförbud på Brännpunkt)


DO i Grönköping

februari 23, 2010

Hur tolerant ska man vara mot de intoleranta, och försvara medeltida och i sanning diskriminerande värderingar i religionsfrihetens namn?

Sofia Nerbrand skriver bra krönika om ”religiös diskriminering”, en lönsam affär. Gör DO något vettigt ö h t? Naturligtvis är det sådana här vansinnesdomar som får uppmärksamhet. Nerbrand har många poänger. Tänk om nazism var en religion, eller att jag hävdade att jag var asatrodyrkare, som Peter Wahlbeck en gång resonerade?

Med sådana vänner behöver det moderna, sekulära och liberala samhället inga fiender. ”PK syntax error” som det också kallas.

Vem diskriminerar vem? i SvD:

SvD


Mitt livs soundtrack

februari 9, 2010

Last night a DJ saved my life

Här följer en lista på de plattor som på olika sätt och vid olika livsfaser danat mig. En själs utvecklingshistoria.

Top hits of -73 Min första Lp (allt från Wings till Gato Barbieris Last tango in Paris)

Beatles: Sgt Pepper. Egentligen samtliga album men om jag måste välja.

David Bowie: Scary monsters var mitt första djupmöte med denne trendsetter. Senare också Young americans.

Magnus Uggla: Den ljusnande framtid är vår (1980)

The Who: Quadrophenia, Live at Leeds. Q. är ett lite försmått mästerverk. Det album som betytt mest för mig. (”Solved my teenage problems”).

The Jam: Sound Affects.

Lustans Lakejer: Uppdrag i Genève (1981)

Dexy’s Midnight Runners: Searching for the young soul rebels (Se separat inlägg)

Style Council: Long hot summer (mini-Lp). We are the mods!

Garbochock: Ritual (1980)* Se nedan.

Iggy& Stooges: Raw power. Tveklöst världens hårdaste rockplatta. Som en kniv i hjärtat.

Roxy Music: For your pleasure

Joy Division: Closer

Psychedelic Furs: Forever now. Kombinerade postpunk och hippieanda.

Nick Cave and the Bad seeds: Your funeral my trial, Tender prey, Let love in. Egentligen var det de två första plattorna (och Birthday party) som drabbade mig men de är ju i det närmaste olyssningsbara idag

Elvis Presley: That’s the way it is. Hans mest storslagna i balans med passion.

Jacques Brel: Ne me quitte pas. Den främste sångpoeten alla kategorier. Hans återinspelningar 1973 av sina största låtar.

Nick Drake: Pink moon. Lät precis som den musik jag själv ville göra. Poetiskt vemod.

David Crosby: If I could only remember my name. Den evige hippien. Ljuvligt drömsk.

Folkmusiktältet (kassett 1990). Samling av svensk folkmusik.

Van Morrison: Avalon sunset. Kombinerar pop, jazz, folkmusik med andlighet.

Alan Stivell: In Dublin. Keltisk folkrock. Musik från en annan värld och tidsålder. Finns det släktskap mellan Skåne och kelterna?

Cornelis Vreeswijk: Spelar Taube, 10 vackra visor

Ulf Lundell: Den vassa eggen. En ovanligt helgjuten platta för att vara Lundell. Om separation.

Jose Mauro: Obnoxious (1970). En udda artist. Brasiliansk progressiv bossa fr 1970. Magisk.

Marcos Valle: Vento sul. Se Mauro. Kombinerar med utsökt musikalitet västerlandets 60-talspop med brasiliansk bossatradition.

Inga kvinnor. Sorry, baby!

*Stry Terrarie var alltid den intressanta delen av Ebba Grön och (Rymd)Imperiet. Han representerar Skånepunken (Malmö, Lund) som var mer kontinental, konstärlig, experimentell och mörk, föregångare till postpunken i Sverige och samtida med exempelvis Joy Division. Detta till skillnad från punken i Stockholm och Göteborg. Undantag: Cortex som också låg på Heartwork. Skånepunken var mer Berlin än den raka primitiva svenska gladpunken, som inte var riktigt London heller. (Läs Svensk punk 1977-81.Varför tror du att vi låter som vi låter?) Om Garbochock var Velvet Underground och Doors, var Ebba Clash. Thåström mer Springsteen än Lou Reed så att säga. Själv berördes jag ytterst lite av punken. Fattade väl att Pistols var något nytt. Jag attraherades mer av band som XTC, Banshees och The Jam (med rötterna djupt i 60-talet), och något senare Iggy Pop & Stooges. Precis som Stooges ingår Garbochock också i den amerikanska beattraditionen (liksom Doors, Patti Smith och Dylan), som i sin tur tog intryck av de franska symbolisterna, bland andra.


Demokratins förrädare

februari 5, 2010

Vettigt inlägg av Martin Lagerholm om värderelativismens faror. (SvD 5/2)

Som ett sådant exempel kan nämnas Göran Greider. Greider skrev apropå Muhammedkrisen att han tidigare varit övermaga när han försvarat Rushdie när denne fick en fatwa. När någon i publiken vid detta protestmöte kritiserade Greiders stöd, skällde Greider ut honom från scenen. Greider ångrade alltså detta tilltag. Med sådana försvarare behöver demokratin inga fiender.

SvD

(Artikeln låg inte ute vid mitt inläggs publicering).