Mitt livs soundtrack

Last night a DJ saved my life

Här följer en lista på de plattor som på olika sätt och vid olika livsfaser danat mig. En själs utvecklingshistoria.

Top hits of -73 Min första Lp (allt från Wings till Gato Barbieris Last tango in Paris)

Beatles: Sgt Pepper. Egentligen samtliga album men om jag måste välja.

David Bowie: Scary monsters var mitt första djupmöte med denne trendsetter. Senare också Young americans.

Magnus Uggla: Den ljusnande framtid är vår (1980)

The Who: Quadrophenia, Live at Leeds. Q. är ett lite försmått mästerverk. Det album som betytt mest för mig. (”Solved my teenage problems”).

The Jam: Sound Affects.

Lustans Lakejer: Uppdrag i Genève (1981)

Dexy’s Midnight Runners: Searching for the young soul rebels (Se separat inlägg)

Style Council: Long hot summer (mini-Lp). We are the mods!

Garbochock: Ritual (1980)* Se nedan.

Iggy& Stooges: Raw power. Tveklöst världens hårdaste rockplatta. Som en kniv i hjärtat.

Roxy Music: For your pleasure

Joy Division: Closer

Psychedelic Furs: Forever now. Kombinerade postpunk och hippieanda.

Nick Cave and the Bad seeds: Your funeral my trial, Tender prey, Let love in. Egentligen var det de två första plattorna (och Birthday party) som drabbade mig men de är ju i det närmaste olyssningsbara idag

Elvis Presley: That’s the way it is. Hans mest storslagna i balans med passion.

Jacques Brel: Ne me quitte pas. Den främste sångpoeten alla kategorier. Hans återinspelningar 1973 av sina största låtar.

Nick Drake: Pink moon. Lät precis som den musik jag själv ville göra. Poetiskt vemod.

David Crosby: If I could only remember my name. Den evige hippien. Ljuvligt drömsk.

Folkmusiktältet (kassett 1990). Samling av svensk folkmusik.

Van Morrison: Avalon sunset. Kombinerar pop, jazz, folkmusik med andlighet.

Alan Stivell: In Dublin. Keltisk folkrock. Musik från en annan värld och tidsålder. Finns det släktskap mellan Skåne och kelterna?

Cornelis Vreeswijk: Spelar Taube, 10 vackra visor

Ulf Lundell: Den vassa eggen. En ovanligt helgjuten platta för att vara Lundell. Om separation.

Jose Mauro: Obnoxious (1970). En udda artist. Brasiliansk progressiv bossa fr 1970. Magisk.

Marcos Valle: Vento sul. Se Mauro. Kombinerar med utsökt musikalitet västerlandets 60-talspop med brasiliansk bossatradition.

Inga kvinnor. Sorry, baby!

*Stry Terrarie var alltid den intressanta delen av Ebba Grön och (Rymd)Imperiet. Han representerar Skånepunken (Malmö, Lund) som var mer kontinental, konstärlig, experimentell och mörk, föregångare till postpunken i Sverige och samtida med exempelvis Joy Division. Detta till skillnad från punken i Stockholm och Göteborg. Undantag: Cortex som också låg på Heartwork. Skånepunken var mer Berlin än den raka primitiva svenska gladpunken, som inte var riktigt London heller. (Läs Svensk punk 1977-81.Varför tror du att vi låter som vi låter?) Om Garbochock var Velvet Underground och Doors, var Ebba Clash. Thåström mer Springsteen än Lou Reed så att säga. Själv berördes jag ytterst lite av punken. Fattade väl att Pistols var något nytt. Jag attraherades mer av band som XTC, Banshees och The Jam (med rötterna djupt i 60-talet), och något senare Iggy Pop & Stooges. Precis som Stooges ingår Garbochock också i den amerikanska beattraditionen (liksom Doors, Patti Smith och Dylan), som i sin tur tog intryck av de franska symbolisterna, bland andra.