Staffan Westerberg är för många känd som skaparen bakom barnprogrammet Vilse i pannkakan, som en del påstår har förstört deras barndom.
Vi träffas i hans sekelskifteslägenhet vid Vasaparken i Stockholm. Han är avspänd och tar emot i mysdress. Lägenheten känns väl inbodd och stilen är en blandning av allmoge och konstnärslya. Här samsas ett slagbord av trä, en moraklocka och trasmattor med olika konstföremål, tavlor, böcker och tidningar. Han håller just på att måla klart en planka som ska bli en present till producenten för dvd-utgåvan av Vilse i pannkakan, som nyligen släpptes.
Själv tar han numera lätt på kritiken som riktats mot programmet och fick en egen revansch när han satte upp Det är ditt fel, Staffan Westerberg! på Mosebacke i Stockholm 2002.
– Där visade jag hur töntig jag var och tvingade de numera vuxna männen att pussa Storpotäten, säger han med ett flin.
Upproret och att få vara som man är verkar löpa som en röd tråd i Staffan Westerbergs liv.
Han har nyligen varit i en mindre stad för att delta i en utställning och reagerade på hur småborgerligt det kan vara i en mindre stad. Det borgerliga har han svårt för.
– De handlar mycket om att uppfostras till en välanpassad människa och man ska vara på ett speciellt sätt för att duga.
– Du ska äta och bli stor och stark och inte sitta och dilla med maten, som vi säger i Norrland.
Detta är ju också startscenen i Vilse i pannkakan, där han själv sitter med en enorm pannkaka som han måste äta upp. Staffan Westerberg växte upp i en välanpassad och borgerlig familj i Luleå med två syskon. Fadern var disponent på LKAB och modern hemmafru. Hon hade också ett kulturintresse och målade.
– Upproret finns i mig, som något outtalat. Att vilja leva är ju också ett uppror mot döden, fortsätter han.
Rädslan för döden har han på senare tid insett är det som driver honom och hans skapande. Det och att få andra att uppleva magin.
– Jag vill leva så förbaskat gärna, säger den 73-årige konstnären.
– Samtidigt handlar det väl om det gamla vanliga, att bli sedd och älskad.
Men som han säger några gånger:
– Det är som det är, jag har inga färdiga teser. Imorgon kanske jag säger något annat!
På min fråga om han har några likheter med Ingmar Bergman, som också behandlade döden, och teatern som besvärjelse, säger han att han känner större samhörighet med Allan Edwall.
– Han tillhörde det folkliga och fantastiska, och nådde djupt in i folksjälen.
Allan Edwall startade teatern Brunnsgatan Fyra där Staffan Westerberg varit verksam flera gånger och bland annat samarbetat med Kristina Lugn som tog över teatern efter Allan Edwalls död.
Om Staffan Westerberg skulle lyfta fram någon inspiratör skulle det vara Kristina Lugn, som han kallat en genialisk småflicka och som han trivs väldigt bra med.
– Hon har både allvar, humor och integritet, och vi kan sitta och fnissa ihop.
En annan inspiratör har varit poeten och dramatikern Werner Aspenström, som han gillar för hans vishet och hur han beskriver det stora i universum på ett enkelt sätt.
Själv ser sig Staffan Westerberg inte som någon vis eller ovanlig människa. Han föredrar att kalla sig en liten vanlig människa som kämpar för rätten att vara sig själv. Det är väl detta han har gjort i hela sitt liv, säger han, och detta rymmer också en existentiell och andlig dimension, även om han vill undvika sådana stora ord.
– Det existentiella finns där hela tiden, man broderar på samma tankar och gör samma pjäs gång på gång. Det är som en clown som övar sig på att trilla av stolen.
Han började med teater som en lek i 8-9-årsåldern hemma i Luleå, där han gjorde egna figurer och kulisser och satte upp små pjäser, gärna sagor ur Zacharias Topelius böcker där skrönor och sagor återberättades. Sedan fortsatte Staffan Westerberg med kasperdockor på gymnasiet och blev gripen av Lars Forsells pjäs Narren som tillhörde sina bjällror, vilken han satte upp med kasperdockor. Efter gymnasiet flyttade han ner till Norrköping för att gå på teaterskola där, men hade egentligen velat komma in på Dramatens teaterskola.
Sedan arbetade han som skådespelare på olika källarteatrar i Stockholm. 1971 gjorde han sitt första tv-program och 1975 kom Vilse i pannkakan.
Det är andra förutsättningar för tv-program idag, menar han.
– Teve är borgerligare i dag. Björne är till exempel borgerlig. Men bra. Vi hade lättare på 70-talet. Vi fick mer tid på oss och det var högre i tak, säger han.
– Men så kan det vara även i andra länder än Sverige. Tove Jansson har till exempel inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar, varken i Finland eller Sverige.
Staffan Westerberg jobbar inte alltid, men har ständigt nya projekt på gång. När han inte arbetar gör han inte så mycket, säger han.
– Jag umgås med min vän, går på krogen, tittar på teve och går omkring i området.
Han målar också på träbitar, och ena väggen är full av dem, en del liknar ikoner. Det är något han gör för sitt eget höga nöjes skull. Han håller också på med en roman, vars manuskript han visar mig.
– Förr skrev jag alltid för hand och ritade till, men nu använder jag datorn. Den är rolig att greja med.
För närvarande håller han på med en kabaré som ska sättas upp på Länsteatern i Östersund. Den handlar om sex människor som reser – men de vet inte om det är i fantasin eller på riktigt.
– De är lite tokiga och bor på ett hem för galningar, eller tossehem, som det heter på danska.
– Den fantasi och galenskap som finns i sagorna och äventyren är socialt viktig i vårt materialistiska samhälle. Fantasi eller andlighet handlar om att skapa ett himmelrike på jorden. Men det behöver inte vara bara positivt. Jag lägger inga värderingar i det, bara att det måste finnas plats för både realism och fantasi.
Olof Lång
publicerad i Sundsvalls Tidning 2007
Publicerat av Olof Lång 
Humanist, javisst! Olof Långs hemsida 