Världens ondska är alltid någon annans fel

Det slår mig när jag läser i Jordan B Petersons 12 livsregler att det som feminismen och ofta vänstern anklagar favoritfienden ”extremhögern” för att göra, det gör de själva: att världen är så dålig beror på X. Eller, som psykologen Peterson verkar mena: min värld är inte perfekt och det måste vara någons (X) fel!
X är som ni förstår utbytbar mot kapitalismen, patriarkatet eller mångkulturen/invandringen.

Här får man akta sig. Bästa receptet är väl en genuin osäkerhet över sin egen sanning, och gärna samtal med en meningsmotståndare. Men hur göra det i denna polariseringens tid? Hur göra det när meningsmotståndaren springer ut ur rummet under skrik och rop och okvädingsord?