Att säga att det s k mångkulturella samhället inte har sina baksidor är att vara bra blåögd. Ett sådant aktuellt exempel är debatten om förbud av det heltäckande muslimska plagget burkan (eller Spökplumpen-dräkt som den också kallats). Ett sexualneurotiskt plagg påkommet av mannen, med hänvisning till religionen, för att kontrollera kvinnans farliga sexualitet, eller åtminstone dölja den för mannen. På ett psykologiskt plan handlar det om mannens svartsjuka och osäkerhet i förhållande till kvinnan.
Att ha en störd syn på sexualitet eller på det andra könet (t ex i form av ett abnormt kontrollbehov) är ju inte olagligt så länge man håller sig inom just lagens gränser. (Här vill ju en del feminister lagstifta). Självklart får man också klä sig som man vill i det offentliga rummet (dock ej bära nazistiska symboler). På en arbetsplats inom det offentliga är det dock en annan femma, och beror på vilken funktion man har. Att ståta med sin politiska eller religiösa övertygelse på ett alltför uppseendeväckande sätt som lärare, polis eller sjuksköterska är inte i överensstämmelse med dessa arbetens neutrala och ”individblinda” egenart. Jag ska som medborgare känna mig säker att jag blir bemött professionellt, som vem som helst. Om jag är bög, punkare eller muslim ska inte spela någon roll.
Religiös klädsel är bara ett av många problem som vi måste hantera när en tidigare homogen kultur (det svenska folkhemmet) ska bli mångkulturellt (som USA), eller möter andra kulturer, exempelvis religion som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen (t ex Guds ord).
Mytforskaren Joseph Campbell menade att det i en kultur där det inte längre finns en gemensam myt, bara finns en utväg: juridiken. Vi har månne att se fram emot ett samhälle där var och en är sin egen advokat.
(Läs även min artikel Myternas makt).
Publicerat av Olof Lång 
Humanist, javisst! Olof Långs hemsida 