Bergman återkommer till far och son-temat

Ingmar Bergman har i sitt konstnärskap några centrala teman och motiv som han återkommer till i film efter film – från ”Hets” till ”Söndagsbarn”.

Hos vår störste filmregissör är det kanske viktigaste motivet relationen mellan far och son. Detta kan gestaltas på ett konkret plan men kan också överföras i förhållandet till Gud.

Det verkar som att det tagit Bergman ett helt konstnärsskap att försonas med fadern. I det senaste verket från hans hand, den självbiografiska ”Söndagsbarn”, ter sig fadern för första gången mänsklig. En man med ett skiftande humör som ibland kan ryta till eller ge sonen en örfil – men också öm, lekfull och kontaktsökande.

I filmens nutidsplan, som utspelar sig då Ingmar är en mogen man i 50-årsåldern i slutet av 60-talet, är fadern gammal och döende. Nu är det fadern som vill nå försoning och prata om det gamla. Men det är försent, rollerna är cementerade och Ingmar vill inte veta av någon sentimentalitet.

Detta är samma scen som han tio år tidigare gestaltade i ”Smultronstället”. Den gamle Isak Borg(I.B!) har under resans gång förändrats. När han har promoverats i Lund föröker han lägga bort titlarna med sin gamla hushållerska, men hon betackar sig för intimiteten. Lika förvånad reaktion får han av sin son när han försöker efterskänka ett lån.

Vissa skador går inte att reparera.

Själv har Bergman berättat om händelsen i intervjuboken ”Bergman om Bergman”. Efter att inte ha setts på flera år, träffas Bergman och hans far, och där på dödsbädden sker en sorts försoning.

Här skulle jag vilja invända mot dem som tycker att Bergman tjatat om sin familj i sina senaste alster och säga: det har han alltid gjort, fast maskerat. Precis som Sven Delblanc medger i ”Livets ax” var de tidigare alsterna bara lögn och maskerad. Först i dödens närhet fick Delblanc styrkan att skriva naket – även här om rädslan för en grym fader.

Hos Bergman finns relationen maskerad redan I ”Hets” och radiopjäsen ”Jack hos skådespelarna”.

Fadersrelationen avspeglar sig också i relationen till Gud  som är mest uttalad under  50-talet. Här handlar det om tvivel på en Gud, eller om han finns, en ond sådan.

Filmer som Sjunde inseglet, Jungfrukällan, trilogin Tystnaden, Nattvardsgästerna och Såsom i en spegel tar upp detta tema. I den sistnämnda är far- son huvudmotivet och slutar med ett genombrott i relationen. Sonen Linus utbrister överväldigad: ”Pappa talade med mig”.

Under 60-talet behandlar Bergman istället mor – dottermotivet i Persona och Höstsonaten.

I ”Viskningar och rop” återkommer samtalet med Gud. Predikanten ber den döda Agnes att föra människornas talan inför Gud. Själv är han inte värdig, men kanskse lyssnar han på henne: ”Bed för oss som är kvar här på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel.”  Hos Bergman verkar kvinnorna besitta en annan förmåga till kommunikation.

I hans sista regisserade film Fanny och Alexander” tar relationen återigen konkret form i kampen mellan Alexander och hans plågoande, styvfadern biskopen.

Under 40-talet då Bergman fortfarande sökte sin stil gestaltas ofta, i tidens existentialistiska anda, den unge mannen som outsider som flyr undan ett dunkelt förflutet. Här kan man bara ana att det bakom finns en inte helt harmonisk familj. Samhället är i övrigt också ett fängelse och en förtryckare.

Givetvis kan man inte reducera ett helt konstnärsskap till ett barndomstrauma, men jag tror att det är en viktig drivkraft, en smärtpunkt i det bergmanska universumet.

I ”Söndagsbarn”, som nästan överlappar ett helt liv och ger flera ledtrådar till Bergmans filmer, visar han en nyckelsituation.

Under natten har sonen hört föräldrarna gräla och tala om skilsmässa. Senare på dagen söker lille Pu (Ingmar) och fadern skydd för ovädret i en gammal lada. När de sitter där slår blixten ned i ett träd..

Här möts då livets motstridiga sidor: ömheten i stunden, gemenskapen med fadern och samtidigt en väckt medvetenhet om döden och sårbarheten i mänsklig samvaro – samt närvaron av något annat, en värld bredvid den synliga.

Kanske är det här som söndagsbarnets visioner och synskhet förvandlas till en besvärjelse av en komplicerad och sönderfallande verklighet. En besvärjelse med hjälp av filmen och fantasin.

I familjen tar allt sin början och den präglar våra relationer livet ut. Det är helt naturligt att detta finns som ett grundackord hos vår främste filmmakare.

publicerad i Helsingborgs Dagblad 1999