Björklund sätter ner foten

Äntligen! Björklund sätter ner foten i flera tunga frågor som rör liberala och sekulära värderingar kontra religiösa särintressen, exempelvis nikab (inte i klassrummet), jämställdhet kontra ”religiös diskriminering”, kristendomens plats  i svenska skola, skolavslutning i kyrkan med mera. På tiden att Björklund och FP är tydliga i de här frågorna efter i mitt tycke lång tystnad efter Leijonborg. Det finns hopp!

Björklund är inte den eftertänksamme typen men han är tydlig!

SR

Bortglömd Dionne

Dionne Warwick: Just being myself,1973.

Årtalet avgörande skulle jag tro. Hade den getts ut säg -68 hade den fått annan uppmärksamhet. Kanske inte status som What’s going on, men väl i klass med annan sen Motown, som Supremes Love child.

Psykedeliska gitarrer, up-tempo soul, snygga stråkarr och Dionne i högform. Holland-Dozier har skrivit de flesta låtarna.

Islam som sekt

Per Kornhall recenserar en bok som handlar om sekterismen i Livets ord och det är ju skrämmande, men inte helt förvånande läsning (hade dóck inte helt klart för mig deras nära koppling med KD). Alla vettiga människor är väl medvetna om vad Livets ord är och står för.

Intressantare och lite modigare blir det om man byter ut ”Livets ord” mot ”islam”, eller fundamentalistisk islam (vilket de flesta förbund och trosriktningar verkar vara). Det är den gamla vanliga visan i självspäkande Sverige, vi kan kritisera det som är ”svenskt” men inte det som är främmande. Det är politisk korrekthet i sin prydno, d v s särbehandling, d v s en sorts rasism i det att man inte behandlar den ”andre” som jämlik och lika tålig för kritik som den ”like”. Jämför exempelvis Vilks-affären. Var är alla kulturskribenter och proffstyckare nu, när han lyft fram en iransk konstnär som kämpar för homosexuellas rättigheter och kritiserar en intolerant religion och stat (Islam och Iran).” Ecce homo” fick vandra land och rike runt och försvarades men det samma verkar inte gälla islam och Vilks.

Olof Lång

SvD recension

Begränsa bilismen

Miljö och trafik är kanske inte de frågor som ligger mig närmast om hjärtat eller är viktigast (dessa är arbetsmarknad, integration och svensk skola), men egentligen är det kanske inte helt sant. Dessa frågor är oerhört viktiga och är naturligtvis ofrånkomliga på längre sikt (Om vi har en dålig miljö så spelar övriga frågor ingen roll). Vad gäller trafik och miljö i staden handlar de också om trivsel och livskvalitet.

Miljöpartiet är radikala i dessa frågor, och förr röstade jag på dem, innan det innebar en röst på sossarna, som i årets val. Det är kanske det starkaste argumentet mot MP. Förr valde de att ligga utanför blockpolitiken, vilket jag då sympatiserade med. Men förutom miljön har de inte så mycket att komma med, och somt är flummigt och naivt, kanske gäller detta också en del av deras miljöpolitik. Den benämns ju verklighetsfrämmande och ineffektiv av borgerliga kritiker.

Dock, Alliansen måste bli mer radikala i sin miljöpolitik, och jag talar nu om biltrafiken. Det ÄR ohållbart att fortsätta som vi gör, med tung biltrafik och transporter inne i städerna, främst då Stockholm där jag bor, men även längre transporter. Det finns radikala grepp ute i världen som är nödvändiga att beakta, nu senast i Paris. Tidigare exempel finns i Bogota, Colombia, där dåvarande borgmästaren stenhårt försökte skapa en bättre stadsmiljö, där bilarna fick vika undan för människorna.

Slow-rörelsen, som har många vettiga idéer, lyfter upp bilismen som en tung faktor för vantrivsel, stress, sjukdomar och död – i vardagen. Carl Honoré beskriver i ”Slow. Lev livet långsamt” (2004) hur han går omkring i två olika bostadsområden i Usa och vilken skillnad det är i atmosfär. I den bilinriktade stadsdelen blir han t o m stoppad av en polisbil för att han promenerar, det är ju misstänkt beteende!

Satsa mer på kollektivtrafik, gör den attraktivare, ta bort de fulaste vägarna i innerstan och städerna, lyft fram fotgängarna och cyklisterna! Gör staden och livet trivsammare, utan bilar! (Bilen fyller givetvis sin funktion, men behöver inte alltid få prioritet på bekostnad av annat.)

Olof Lång

SvD

Prussiluskan och svensk barnomsorg

”Prussiluskan är största hotet mot familjen” skriver Maria Eriksson på Svenskans ledarsida (länk nederst).

Ja, det är svart ironi att många dagis heter något från Astrid Lindgrens idylliska värld – det är alltså Prussiluskan som förklätt sig! Och rent littaraturanalytiskt (narrativt) är Prussiluskan  Pippis största fiende.

Och det är inte konstigt, den ”välmenande” staten vill ju omfamna alla (som vård-mördande modern i Pink Floyds The Wall), barnen mår ju bäst på dagis gubevars, det anser ju t o m föräldrarna nuförtiden (grattis Jan o Alva Myrdal!). Men så ju också Palme något i stil med ”vi ska inte socialisera samhället, vi ska socialisera människorna”. En så raffinerad strategi hade inte ens Stalin eller Östblocket. Och Sverige är ju på flera sätt ett mycket lyckat ”folkhem”. Här säger ju Veronica Palms (S) åsikt allt: ”[Vårdbidraget] skapar problem genom att dra resurser från förskolor”. Medborgarna är till för staten och systemet och inte tvärtom! Hur var det nu med proletariatets diktatur?

Undrar vad Astrid själv skulle tyckt, den moderna svenska barnomsorgen är ju rätt långt från hennes egen idylliska uppväxt i det förmoderna Sverige.

Olof Lång

SvD