Vilse i den post-koloniala djungeln

DN kultur försöker hålla liv i en kär debatt som handlar om alla förtryckta och ”rasifierade” människor i världen, vilka man nu utvidgar till litteraturen! Halleluja! När får vi offentliga bokbål? Listor på godkänd litteratur? Kanske en stämpel i stil med ”explicit content” som fanns på cd-skivornas tid?
Tanken i artikeln kanske låter vettig – att man ska respektera människors rätt till sin egen upplevelse, men konsekvensen blir ju att en författare bara får skriva om sig själv, eller i Dostojevskijs ”dialogiska” anda, där karaktärerna står fria från författarens förtryck, typ. Fiktion handlar väl om att fantisera, skriva om andra, sätta sig in i andras tankar och liv? Eller är det bara social-realistiska reportage som är moraliskt godtagbara? (Här stöter man istället på ett äkta moraliskt dilemma – har jag rätt att föra vidare riktiga människors förtroenden till mig? Detta var dokumentärens problem enligt Kieslowski, som följaktligen började med fiktion istället!).
Återigen denna moralism från kultur-vänster håll. Politik och ideologi är överordnad den estetiska formen eller det konstnärliga innehållet.
Det är märkligt att man ständigt återkommer till Oscar Wildes påpekande, från det pryda dubbelmoraliska viktorianska Storbritannien, om att litteratur varken är moralisk eller omoralisk, den är antingen bra eller dåligt skriven.

Olof Lång

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vem-har-ratt-att-tolka-andras-liv/

Dansk poesi ett slag på käften – Yahya Hassan

Jo, det har hänt igen, åtminstone i min värld. Ännu en gång har en dansk poet ruskat om världen och verkligheten och säger något absolut livsnödvändigt – förra gången var det Michael Strunge, post-punkens poetiska underbarn(?) som på 80-talet följde tätt i Rimbauds fotspår, och även sa adjö till poesin, för att sedan ta livet av sig.
Nu är det Yahya Hassan, den sensationella poeten som skakar Danmark, omhuldad och hatad, en uppmärksamhet som Strunge bara kunnat drömma om. Men, jag känner samma angelägenhet – det här är på riktigt. Det här är någon som inte viker en tum, arrogant, jovisst, men han har täckning.
Själv har jag aldrig känt så för någon svensk levande poet. Dagerman, Bertil Malmberg, Lagerkvist kanske, och Göran Tunström. Annan svensk poesi är mest svammel. Visst det finns undantag som rör sig i närheten, men ändå långt ifrån: Jacques Werup, Tranströmer, Christine Falkenland.
Jag ser med spänning fram mot att läsa hans diktsamling, än så länge har jag bara sett honom på youtube.

Läs i SvD/kultur – ett par artiklar och en intervju.

Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Förvånansvärt många handlar om ett förflutet och svunnet Sverige, vilket jag tror inte har så lite med deras attraktionskraft att göra. Svenskarna sörjer, eller åtminstone tänker nostalgiskt tillbaka på det homogena, trygga, genomskinliga och rika folkhemmet. Det moderna samhället som ännu inte var postmodernt med sin mångkultur, uppbrutna strukturer, värdenivellering. Då var marken fast, nu är den ständigt i rörelse bort, allt längre bort från den punkt där ”jag” kommer ifrån, och där världen var begriplig(?).

Jag vet inte om jag tycker att någon av dessa böcker är stor romankonst som berört mig på ett djupare plan, men klart underhållande, läsvärda och rätt lättlästa. Kanske undantaget Ondskan som ju glöder av harm och rättspatos. Sen må självporträttet vara förskönande som alla hjältar sägs vara hos Guillou (Hamilton, Arn).

Förutom Ajvide Lindkvist rör de sig alla inom samma svenska realism. (Får återkomma till svensk jantelagskultur, jag säger bara Bergman…).

Ajvide Lindkvist: Låt den rätte komma in. Vampyr i det tidiga 80-talets förort (Blackeberg).

Håkan Nesser: Kim Novak badade aldrig… ; Piccadilly Circus ligger inte (båda recenserade i..)

Hassan Khemiri: Ett öga rött. Irriterande till en början, i synnerhet huvudpersonen, men begåvat skrivet.

Jens Lapidus: Snabba cash. Bra som thriller och trovärdig skildring av Stockholms undre värld.

Torbjörn Flygt: Underdog

Jan Guillou: Ondskan

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. Fick mycket välförtjänt Piraten-priset.

Jonas Gardell: En komikers uppväxt. Funkar. Behandlar just den försvunna svenska oskulden. Annars kan han skriva på irriterande högstadieprosa.

Henning Mankell: Wallanderserien. Effektiva deckare. Leoparden når t o m upp till epitetet kriminalroman, som jag annars förbehåller anglo-amerikanerna.

Jacques Werup: Shimonoffs längtan. En riktig roman.

Många av de kritikerrosade episka romanerna har jag faktiskt inte läst. Gillar inte Kerstin Ekman. Har inte lyckats ta mig in i Ranelid, men ambitionen finns. Gillar Jersild, P O Enquist, trots hans mörkröda förflutna (man ska undvika att blanda ihop politik och konst). Håller mig gärna till klassikerna där också de stora läsupplevelserna funnits. Moberg, Eyvind Johnson, Strindberg och Lagerlöf. Kulturkonservativ, moi?