Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Några läsvärda (och ofta bästsäljande) svenska romaner det senaste decenniet.

Förvånansvärt många handlar om ett förflutet och svunnet Sverige, vilket jag tror inte har så lite med deras attraktionskraft att göra. Svenskarna sörjer, eller åtminstone tänker nostalgiskt tillbaka på det homogena, trygga, genomskinliga och rika folkhemmet. Det moderna samhället som ännu inte var postmodernt med sin mångkultur, uppbrutna strukturer, värdenivellering. Då var marken fast, nu är den ständigt i rörelse bort, allt längre bort från den punkt där ”jag” kommer ifrån, och där världen var begriplig(?).

Jag vet inte om jag tycker att någon av dessa böcker är stor romankonst som berört mig på ett djupare plan, men klart underhållande, läsvärda och rätt lättlästa. Kanske undantaget Ondskan som ju glöder av harm och rättspatos. Sen må självporträttet vara förskönande som alla hjältar sägs vara hos Guillou (Hamilton, Arn).

Förutom Ajvide Lindkvist rör de sig alla inom samma svenska realism. (Får återkomma till svensk jantelagskultur, jag säger bara Bergman…).

Ajvide Lindkvist: Låt den rätte komma in. Vampyr i det tidiga 80-talets förort (Blackeberg).

Håkan Nesser: Kim Novak badade aldrig… ; Piccadilly Circus ligger inte (båda recenserade i..)

Hassan Khemiri: Ett öga rött. Irriterande till en början, i synnerhet huvudpersonen, men begåvat skrivet.

Jens Lapidus: Snabba cash. Bra som thriller och trovärdig skildring av Stockholms undre värld.

Torbjörn Flygt: Underdog

Jan Guillou: Ondskan

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. Fick mycket välförtjänt Piraten-priset.

Jonas Gardell: En komikers uppväxt. Funkar. Behandlar just den försvunna svenska oskulden. Annars kan han skriva på irriterande högstadieprosa.

Henning Mankell: Wallanderserien. Effektiva deckare. Leoparden når t o m upp till epitetet kriminalroman, som jag annars förbehåller anglo-amerikanerna.

Jacques Werup: Shimonoffs längtan. En riktig roman.

Många av de kritikerrosade episka romanerna har jag faktiskt inte läst. Gillar inte Kerstin Ekman. Har inte lyckats ta mig in i Ranelid, men ambitionen finns. Gillar Jersild, P O Enquist, trots hans mörkröda förflutna (man ska undvika att blanda ihop politik och konst). Håller mig gärna till klassikerna där också de stora läsupplevelserna funnits. Moberg, Eyvind Johnson, Strindberg och Lagerlöf. Kulturkonservativ, moi?