Dansk poesi ett slag på käften – Yahya Hassan

Jo, det har hänt igen, åtminstone i min värld. Ännu en gång har en dansk poet ruskat om världen och verkligheten och säger något absolut livsnödvändigt – förra gången var det Michael Strunge, post-punkens poetiska underbarn(?) som på 80-talet följde tätt i Rimbauds fotspår, och även sa adjö till poesin, för att sedan ta livet av sig.
Nu är det Yahya Hassan, den sensationella poeten som skakar Danmark, omhuldad och hatad, en uppmärksamhet som Strunge bara kunnat drömma om. Men, jag känner samma angelägenhet – det här är på riktigt. Det här är någon som inte viker en tum, arrogant, jovisst, men han har täckning.
Själv har jag aldrig känt så för någon svensk levande poet. Dagerman, Bertil Malmberg, Lagerkvist kanske, och Göran Tunström. Annan svensk poesi är mest svammel. Visst det finns undantag som rör sig i närheten, men ändå långt ifrån: Jacques Werup, Tranströmer, Christine Falkenland.
Jag ser med spänning fram mot att läsa hans diktsamling, än så länge har jag bara sett honom på youtube.

Läs i SvD/kultur – ett par artiklar och en intervju.