Bra analys av vänsterns kultursyn

Umärkt analys av Selimovic om vänsterns (den nya vänstern) kulturpolitik. Till skillnad från det gamla hederliga bildningsidealet som de gamla sossarna hade.

Olof Lång

Artikeln i Aftonbladet

Björklund sätter ner foten

Äntligen! Björklund sätter ner foten i flera tunga frågor som rör liberala och sekulära värderingar kontra religiösa särintressen, exempelvis nikab (inte i klassrummet), jämställdhet kontra ”religiös diskriminering”, kristendomens plats  i svenska skola, skolavslutning i kyrkan med mera. På tiden att Björklund och FP är tydliga i de här frågorna efter i mitt tycke lång tystnad efter Leijonborg. Det finns hopp!

Björklund är inte den eftertänksamme typen men han är tydlig!

SR

Islam som sekt

Per Kornhall recenserar en bok som handlar om sekterismen i Livets ord och det är ju skrämmande, men inte helt förvånande läsning (hade dóck inte helt klart för mig deras nära koppling med KD). Alla vettiga människor är väl medvetna om vad Livets ord är och står för.

Intressantare och lite modigare blir det om man byter ut ”Livets ord” mot ”islam”, eller fundamentalistisk islam (vilket de flesta förbund och trosriktningar verkar vara). Det är den gamla vanliga visan i självspäkande Sverige, vi kan kritisera det som är ”svenskt” men inte det som är främmande. Det är politisk korrekthet i sin prydno, d v s särbehandling, d v s en sorts rasism i det att man inte behandlar den ”andre” som jämlik och lika tålig för kritik som den ”like”. Jämför exempelvis Vilks-affären. Var är alla kulturskribenter och proffstyckare nu, när han lyft fram en iransk konstnär som kämpar för homosexuellas rättigheter och kritiserar en intolerant religion och stat (Islam och Iran).” Ecce homo” fick vandra land och rike runt och försvarades men det samma verkar inte gälla islam och Vilks.

Olof Lång

SvD recension

Begränsa bilismen

Miljö och trafik är kanske inte de frågor som ligger mig närmast om hjärtat eller är viktigast (dessa är arbetsmarknad, integration och svensk skola), men egentligen är det kanske inte helt sant. Dessa frågor är oerhört viktiga och är naturligtvis ofrånkomliga på längre sikt (Om vi har en dålig miljö så spelar övriga frågor ingen roll). Vad gäller trafik och miljö i staden handlar de också om trivsel och livskvalitet.

Miljöpartiet är radikala i dessa frågor, och förr röstade jag på dem, innan det innebar en röst på sossarna, som i årets val. Det är kanske det starkaste argumentet mot MP. Förr valde de att ligga utanför blockpolitiken, vilket jag då sympatiserade med. Men förutom miljön har de inte så mycket att komma med, och somt är flummigt och naivt, kanske gäller detta också en del av deras miljöpolitik. Den benämns ju verklighetsfrämmande och ineffektiv av borgerliga kritiker.

Dock, Alliansen måste bli mer radikala i sin miljöpolitik, och jag talar nu om biltrafiken. Det ÄR ohållbart att fortsätta som vi gör, med tung biltrafik och transporter inne i städerna, främst då Stockholm där jag bor, men även längre transporter. Det finns radikala grepp ute i världen som är nödvändiga att beakta, nu senast i Paris. Tidigare exempel finns i Bogota, Colombia, där dåvarande borgmästaren stenhårt försökte skapa en bättre stadsmiljö, där bilarna fick vika undan för människorna.

Slow-rörelsen, som har många vettiga idéer, lyfter upp bilismen som en tung faktor för vantrivsel, stress, sjukdomar och död – i vardagen. Carl Honoré beskriver i ”Slow. Lev livet långsamt” (2004) hur han går omkring i två olika bostadsområden i Usa och vilken skillnad det är i atmosfär. I den bilinriktade stadsdelen blir han t o m stoppad av en polisbil för att han promenerar, det är ju misstänkt beteende!

Satsa mer på kollektivtrafik, gör den attraktivare, ta bort de fulaste vägarna i innerstan och städerna, lyft fram fotgängarna och cyklisterna! Gör staden och livet trivsammare, utan bilar! (Bilen fyller givetvis sin funktion, men behöver inte alltid få prioritet på bekostnad av annat.)

Olof Lång

SvD

Prussiluskan och svensk barnomsorg

”Prussiluskan är största hotet mot familjen” skriver Maria Eriksson på Svenskans ledarsida (länk nederst).

Ja, det är svart ironi att många dagis heter något från Astrid Lindgrens idylliska värld – det är alltså Prussiluskan som förklätt sig! Och rent littaraturanalytiskt (narrativt) är Prussiluskan  Pippis största fiende.

Och det är inte konstigt, den ”välmenande” staten vill ju omfamna alla (som vård-mördande modern i Pink Floyds The Wall), barnen mår ju bäst på dagis gubevars, det anser ju t o m föräldrarna nuförtiden (grattis Jan o Alva Myrdal!). Men så ju också Palme något i stil med ”vi ska inte socialisera samhället, vi ska socialisera människorna”. En så raffinerad strategi hade inte ens Stalin eller Östblocket. Och Sverige är ju på flera sätt ett mycket lyckat ”folkhem”. Här säger ju Veronica Palms (S) åsikt allt: ”[Vårdbidraget] skapar problem genom att dra resurser från förskolor”. Medborgarna är till för staten och systemet och inte tvärtom! Hur var det nu med proletariatets diktatur?

Undrar vad Astrid själv skulle tyckt, den moderna svenska barnomsorgen är ju rätt långt från hennes egen idylliska uppväxt i det förmoderna Sverige.

Olof Lång

SvD

Feltänkt om skolan, Mildner!

Som skribent ska man gärna gå mot strömmen, men det ska vara rätt ström, och i det vänsterdominerade Sverige handlar det som alltid att gå mot auktoriteter och traditionella värden. Kanske är det därför som värdekonservativa partier (Kd, Sd, gamla moderater, Jan Björklunds skolpolitik) och i ännu högre grad skribenter eller tidningar (Salt m fl) har så svårt att lyckas i mediesverige. Mildner passar väl in i mallen. Han har dock tidigare gjort en del utmärkta humanistiska analyser i sin krönika i SvD.

Men nu gäller det skolan. Mildner verkar berömma samma gamla radikala och progressiva pedagogik som rått sedan Lgr 69, starkt påverkad av -68 vänstern. Hur väl har den rustat Sverige och svenska elever för en föränderlig värld? Jag tror inte att det är genom att att oroligt följa de senaste trenderna, ”likna verkligheten”, som vi bygger en stark skola som kan möta globaliseringens utmaningar, vilket dessvärre undersökningar redan visar och framtiden än tydligare kommer att visa.

Så som Mildner resonerar (och 68-tugget) behövs ingen skola. Eleverna besitter ju redan de rätta kunskaperna! Som sociologen Jonas Frykman resonerar i ”Skolan- ett svenskt högriskprojekt” (Inger Enkvist red.): om skolan ska likna verkligheten har den redan förlorat, det finns  andra som är mycket bättre på sådant: reklamen och de kommersiella krafterna i samhället, grupptryck och trender. Det räcker inte för unga att behärska teknik och samtida trender och socialitet, det är ren överlevnad i ett allt tuffare ungdomsklimat. Vad de behöver och som bör vara skolans uppdrag är att tillhandahålla andra horisonter, analytiskt tänkande och kritisk granskning, vilka i sin tur bygger på gedigna kunskaper. Skolan ska vara ett alternativ, i likhet med public service-tv, som står utanför gängse starka krafter i ”verkligheten”. Skolan ska träna eleverna för att möta verkligheten, inte försöka efterlikna den!

Dessutom, lärarna ska inte vara kravlösa och lismande betjänter till eleverna (kunderna), vilket förmodligen blir resultatet om de får ännu mera makt över skola och lärare genom att betygsätta dem (vilket oftast redan sker i s k utvärderingar).

Olof Lång, skolstofil

SvD Mildners krönika

Björklund om kristendom

Äntligen vågar Björklund vara lite mer värdekonservativ, i det här fallet gällande kristendomens plats i svensk skola.

SvD Brännpunkt

Kampanjförbud på skolor

Vad är det om är så farligt med att släppa in SD eller Nationaldemokraterna eller vilket ytterlighetsparti som helst? Vad är de i etablissemanget rädda för? Att folket inte ska låta sig inlemmas till ”sanningen” eller att deras sanning inte är ovedersäglig, eller tvivlar man på sina egna argument? Detta är ju en mästargren i det svenska folkhemmet, locket på, vi vet vad som är bäst för dig, så får man inte tycka. Så har det varit åtminstone sedan beredskapstiden då man fegade för Nazityskland. (Läs Eyvind Johnsons Krilon-serie, som tystades ner av kulturetablissemanget när den kom 1941!)

Dessutom är det särdeles dubbelmoraliskt på skolor som annars så gärna vurmar för elevdemokrati, och som ofta upprepar mantrat att skolan ska förbereda eleverna för verkligheten. Vad är det det står utanför juridicum i Uppsala: Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större. Ett sorts devis för tankeförtrycket i Sverige. En del elever är faktiskt vuxna människor med rösträtt, vem har rätt att bestämma för dem vad de ska tycka?

SvD (De borgerliga ungdomsförbunden om kampanjförbud på Brännpunkt)

DO i Grönköping

Hur tolerant ska man vara mot de intoleranta, och försvara medeltida och i sanning diskriminerande värderingar i religionsfrihetens namn?

Sofia Nerbrand skriver bra krönika om ”religiös diskriminering”, en lönsam affär. Gör DO något vettigt ö h t? Naturligtvis är det sådana här vansinnesdomar som får uppmärksamhet. Nerbrand har många poänger. Tänk om nazism var en religion, eller att jag hävdade att jag var asatrodyrkare, som Peter Wahlbeck en gång resonerade?

Med sådana vänner behöver det moderna, sekulära och liberala samhället inga fiender. ”PK syntax error” som det också kallas.

Vem diskriminerar vem? i SvD:

SvD

Burkan i folkhemmet

Att säga att det s k mångkulturella samhället inte har sina baksidor är att vara bra blåögd. Ett sådant aktuellt exempel är debatten om förbud av det heltäckande muslimska plagget burkan (eller Spökplumpen-dräkt som den också kallats). Ett sexualneurotiskt plagg påkommet av mannen, med hänvisning till religionen, för att kontrollera kvinnans farliga sexualitet, eller åtminstone dölja den för mannen. På ett psykologiskt plan handlar det om mannens svartsjuka och osäkerhet i förhållande till kvinnan.

Att ha en störd syn på sexualitet eller på det andra könet (t ex i form av ett abnormt kontrollbehov) är ju inte olagligt så länge man håller sig inom just lagens gränser. (Här vill ju en del feminister lagstifta). Självklart får man också klä sig som man vill i det offentliga rummet (dock ej bära nazistiska symboler). På en arbetsplats inom det offentliga är det dock en annan femma, och beror på vilken funktion man har. Att ståta med sin politiska eller religiösa övertygelse på ett alltför uppseendeväckande sätt som lärare, polis eller sjuksköterska är inte i överensstämmelse med dessa arbetens neutrala och ”individblinda” egenart. Jag ska som medborgare känna mig säker att jag blir bemött professionellt, som vem som helst. Om jag är bög, punkare eller muslim ska inte spela någon roll.

Religiös klädsel är bara ett av många problem som vi måste hantera när en tidigare homogen kultur (det svenska folkhemmet) ska bli mångkulturellt (som USA), eller möter andra kulturer, exempelvis religion som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen (t ex Guds ord).

Mytforskaren Joseph Campbell menade att det i en kultur där det inte längre finns en gemensam myt, bara finns en utväg: juridiken. Vi har månne att se fram emot ett samhälle där var och en är sin egen advokat.

(Läs även min artikel Myternas makt).

SvD