I Ziggy gestaltar Bowie sitt huvudtema – främlingsskapet

För 40 år sedan utkom David Bowies kanske starkaste album, tillika hans genombrott, Ziggy Stardust. Det är ett komplext verk med betoning på ett centralt tema hos Bowie – främlingskapet, vilket löper genom hela hans karriär.

David Bowies album The rise and fall of  Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972 är kanske inte ett i detalj utvecklat konceptalbum, men går ändå att läsa som en berättelse, och fokuserar framförallt på ett centralt tema hos Bowie – främlingskapet.

”Hjälten” och den sammanhållande länken är den Marc Bolan-inspirerade Ziggy Stardust, med namn lånat från Iggy Pop och popartisten Alvin Stardust.

Berättelsen börjar i nutid, med ett undergångsanslag – jorden dör och vi har fem år kvar att leva. Detta är långt från den yngre Bowies naiva hippie science fiction från Space oddity-albumet där ufon landar under en LSD-tripp. Det här är baksmällans 70-tal.

En fallen, desperat värld beskrivs och Soul love kan man tolka som nedstigandet av helig ande i form av en duva, som vid Jesu dop. Ziggy är precis som Jesus ”inte av den här världen” utan en ouppnåelig tonårsidol utan kön, en främling, en ”alien”. Ziggy är en Messias från yttre rymden, en dekadent och erotisk eskapist som likt en Jesus eller Orfeus offras i slutet.

Främlingen är Bowies grundmotiv och syns redan i hans första alster. Sången ”Space Oddity” gestaltar tanken på astronauten/stjärnan som fastnar i en bana runt jorden – offer för sin hybris eller exklusivitet, extra tydlig i promotionfilmen från 1969 där Bowie svävar omkring i en sfär med två groupies.

I en tidig mim spelar Bowie (då David Jones) en man som köper en magisk mask som förvandlar honom till en ny person. Men likt en dr Jekyll förlorar han kontrollen över leken och masken fastnar på hans ansikte. Han har fastnat i sin roll, avtalet med djävulen om framgång har sitt pris.

Detta är ett motiv som ska följa Bowie under hela hans glansperiod på 70-talet.

I Space Oddity inspirerades Bowie – ett namn taget från huvudpersonen David Bowman – av CC Clarkes 2001 – A Space Odyssey. Bowman förvandlas i romanen från dödlig till den odödlige Star Child efter sin resa till Saturnus, och blir oberoende av tid och rum med potential att vara jordens härskare, och återvänder till jorden likt en gud.

Väl nedstigen till jorden säger Räddaren Ziggy ”följ mig” upp i sfärerna i Moonage Daydream, (tredje låten på Rise and fall…)och motivet upprepas i Starman.

I Lady Stardust framträder han i sin stjärnlika och androgyna glans och främlingskapet och identiteten får här en sexuell karaktär: ” I smiled sadly for a love I could not obey”. Kanske anar vi Petrus förnekelse av Jesus i slutraden: ”Oh how I sighed when they asked if I knew his name”?.

Storhetsvansinnet ökar i ”Star” där han i sin person ska omvandla den samtida politiska kampen för Irland eller världen. I nästa låt kommer varningen ”Hang on to yourself”, medan suffrageterna i ”Suffragete city” kan ses som hämndgudinnorna som slet sönder Orfeus i den grekiska myten.

Berättelsen avslutas med ett dubbelt tilltal, ”You’re not alone” (i ”Rock’n roll suicide”) till den övergivne Ziggy, och som en välsignelse eller absolution till hans efterföljare.

 

Säkert hade Bowie tagit intryck av existentialisternas nihilism och känsla av alienation, till exempel hos Camus och Nietzsche, vilket löper som ett grundackord i modernismens 1900-tal. Men främlingskapet finner vi redan hos de romantiska poeterna, till exempel hos vår svenske Stagnelius som i sin tur använde sig av gnosticismen som mall för att skapa sitt eget poetiska universum: en fallen värld styrd av en ondskefull gud, Demiurgen, medan den på jorden fängslade älskade, Anima eller själen längtar till sitt urhem bland planeterna. Gnosticismen var påverkad av platonismens dualism där själen är fången i materien.

 

Efter att offentligt tagit död på Ziggy-figuren fortsätter Bowie med sitt epokgörande 70-tal. Han ikläder sig nya roller som ”the thin white duke” – den dekadente 20-talsstjärnan som nästan tar kål på Bowie med sitt missbruk och mentala isolation. Filmen The man who fell to earth verkar som klippt och skuren för Bowie som gör huvudrollen. Filmen handlar om en utomjordling som misslyckas med sitt uppdrag på jorden och fastnar här, långsamt tynande i depression och missbruk.

Under sin Berlin-period (Low, Heroes, båda utgivna 1977) vidareutvecklar Bowie denna undergångsstämning, och inspirerar hela post-punken.

I låten DJ från 1979 sjunger han: ”I am a DJ, I am what I play” och 1980 kommer hans sista klassiska album Scary monsters där han som den ledsne clownen sluter cirkeln, från mimen över hela sin karriär och avkläder sig maskerna: ”And I’m learning to be a part of society”.

1983 hamnar den gamle avantgardisten plötsligt i den mediala mittfåran med Let’s dance, och en utsåld turné. Kanske blev Bowie en lyckligare människa, och blev just mänsklig, men hans storhet som artist har varit knutet till rollerna som nästan tog död på honom.

 

Olof Lång 

publicerad i Kristianstadsbladet juni 2012